Ghost Rider

"Dansar man med djävulen är det han som förändrar dig, inte tvärtom". Känns det igen? Det borde det göra, i alla fall om man sett filmen Super 8 där Nicholas Cages karaktär får det visdomsordet. Trist nog är det inget han lagt på minnet nu när han slängt på sig skinnjackan för att axla rollen som Ghost Rider, eller Johnny Blaze som det står i passet. Redan som ung tvingas han sälja sin själ till de mörka krafterna för att rädda livet på sin fader som är döende i cancer. Men som så ofta är det djävulen som drar det längsta strået och förvisso skonar fadern från sjukdomen men istället ser till att han dör i en olycka.

Många år senare är det dags för djävulen att göra ett återbesök och inkassera skulden. Johnny, som numera är en hyllad och dödsföraktande motorcykelvåghals, har inget annat val än att ta jobbet som demonprisjägare. Arbetstider: Sena nätter. Tjänstefordon: En eldpimpad chopper.

Marvel Comics seriekista är till synes outtömlig och matar hela tiden Hollywood med nytt stoff. Nytt är förvisso en sanning med modifikation då man i princip aldrig frångår mallen med en tvivlande hjälte som har fnurror på tråden med sitt kärleksintresse. Ghost Rider är inget undantag. Vad som däremot känns lite fräscht är ansatsen till mytologiska inslag som för tankarna till en annan Blaze; serien Hellblazer och den ständiga kampen mellan gott och ont.

Regissören Mark Steven Johnson verkar ha fått något klippkort hos Marvel med tanke på sin inblandning i filmatiseringarna av Elektra och Daredevil. Bägge fick massiv kritik, bland annat för sitt platta innehåll. Det har han tagit till sig och istället sett till att Ghost Rider tangerar varenda genre som finns i boken. Från semi-western till b-skräck, för att sedan kraschlanda i humorträsket. Och som så ofta när man vill få med så mycket som möjligt för att tilltala så många som möjligt så slutar det med en ganska ensam tillvaro.

Att underhållningsvärdet sedan ibland är lika högt som skyskraporna som döskalle-Nicholas åker uppför på sin hoj medan han mullrar ur sig tragikomiska repliker hör egentligen inte hit. För inte var väl ursprungstanken att man skulle förvandla seriens hårdhudade Johnny Blaze till någon stödhjulstyp som skulle rekommenderas av Socialstyrelsen vilken dag som helst. Det räckte med Punisher-filmen.

Filmens största problem är till stor del den fördummande övertydligheten som genomsyrar hela filmen: Aha, pappan har cancer, då måste han hosta och cigarettpaket vara extra tydliga i bilden. Så djävulen är på ingång? Då är det bäst att vi låtet eld regna ner från himlen och lampor släckas. Jaså, nu dyker Johnnys ungdomskärlek upp några år senare, då är det bäst att vi klipper in en gammal flashbackbild på henne så att alla förstår att det är hon men bara lite äldre. Och på den vägen fortsätter det. Belöning utfärdas även till den som kan säga till Peter Fonda att bara för att han var med i Easy Rider en gång i tiden så behöver han för den sakens skull inte vara med i varenda nutida motorcykelfilm av tvivelaktig kvalitet som Wild Hogs och Ghost Rider.

Med namn som Roxanne och Blackheart, skinnjackor, motorhojar och glödande stål så känns Ghost Rider som en smyghyllning till Heavy Metal-kulturen vilket i och för sig är komik på rätt hög nivå. Och visst är det så att det finns en självironi i detta någonstans. Kanske en självironi som växte undan för undan när man misslyckades att få tillgång till en högre budget. Det räddar dock inte ett högre betyg åt filmen men det skonar den från de riktigt låga siffrorna.

DVD-utgåvan som Sony står bakom är en 2-disc extended cut med en del nya scener (cirka 10 minuter längre än bioversionen). Extramaterialet inkluderar två kommentarspår som ligger på första skivan. Andra discen innehåller tre stycken minidokumentärer som är riktigt bra även om det känns märkligt att höra regissören berätta om hur mycket han älskar serien för att den är så mörk när man de facto vet att han gjorde filmen så barnvänlig och tramsig. Sedan medföljer en riktig guldgruva för Ghost Rider-fanatikern (serien that is) vilket är en genomgång av hur serien sett ut under olika årtionden. Riktigt trevligt.

Dolby-spåret låter underbart ljuvligt aggressivt och högt. Bilden håller även den hög kvalitet även om den är oundvikligt att det stundtals är en väldigt mörk visuell upplevelse.