Planet Terror

Begreppet "så dåligt att det blir bra" brukar vi skräcksvärmare slänga oss med lite då och då för att försvara vårt intresse för skräpfilm medan vi sitter där och hänger oss åt Fulci-tittande. Men frågan är om det epitetet någonsin varit mer passande än till Robert Rodriguez Grindhouse-hälft Planet Terror. Så dåligt att man glömmer att det inte är bra så att det blir bäst? Kanske.

Nickningarna till zombiefarbrorn George Romero noteras redan i inledningen där ett virus förvandlar folk till mordiska hjärn- och inälvsätare. Tur att mänskligheten har dansösen Cheryl på sin sida. Som egentligen vill bli stå upp-komiker fastän hon inte är särskilt rolig. Fast efter en liten rendezvous med traktens zombies blir hon av med ett ben istället. Det i sin tur leder till att hon gör vad alla i den situationen skulle göra (i alla fall jag); tillförskaffar sig ett maskingevär som benprotes och voilà, splatterfesten kan börja.

Och det är en hejdundrande festtillställning det bjuds på. Repigt, slaskigt, hysteriskt dåliga repliker skräpig klippning och ett underhållningsvärde som inte ens den mest fanatiske b-filmsfanatikern kunnat frammana våta drömmar om. Att medvetet göra usel film är inte så lätt som det låter med tanke på att en van genrepubliken kan sina klyschor och referensplock ytterst väl. Att Rodriguez ror iland med sin hysteriska blodskavalkad bottnar i en fingertoppskänsla för detaljer där till exempel det Carpenter-aktiga soundtracket imponerar. Faktum är att det mesta imponerar, till och med det som är dåligt vilket får sägas vara en Grindhouse-komplimang så god som någon.

Inte blir det sämre av att skådisensemblen är då där kalkonfilmsaktigt spretig. Från Sin City-bekantingen Bruce Willis till sångerskan Fergie och till Losts egen tortyrkung Sayid (Naveen Andrews). Tarantino dyker också upp i en ögonfallande(?!) roll.

Sedan är alla hyllningar och passningar till diverse filmer, kulturer och karaktärer givetvis to die for. Hur coolt är det till exempel inte att bryta mitt under en sexscen med bilden: "En akt saknas. Biopersonalen ber om ursäkt"?

Och självklart ska jag bli precis som Cheryl när jag blir stor.

DVD-utgåvan påminner mycket om Death Proof i sitt utförande. Även detta är en 2-discare från SF där extramaterialet består av diverse presentationer av männen respektive kvinnorna i Planet Terror. Stunttricken i filmen får givetvis också en genomgång under 13 minuter med stuntsamordnaren Jeff Dashnaw. Frågan är dock inte om höjdpunkten är den tio minuters filmskola för oss nördar där tillverkningen av Cheryls benprotes behandlas. Bilden och ljudet är hysteriskt dåligt, precis som det var tänkt med andra ord. Trevlig utgåva, absolut.