Universal Soldier: The Return

Filmen:
För lite drygt 20 år sedan när jag byggde lådbilar och lekte kvarterets gangster i Östersund var det inte Harry Potter eller Kenny Starfighter som var mina idoler. Det var slagsmålskämparna Jean-Claude Van Damme och Dolph Lundgren som gällde. Vem minns inte med en nostalgitår kultrullar som He-Man, Blood Sport, Sudden Impact och Rocky 4 till exempel. De båda hjältarna korsade sina vägar 1992 då Universal Soldier kom. En inte alltför tokig actionrulle som måste anses som deras karriärers höjdpunkt men luktade ändå blek Terminator-kopia.

Tyvärr har åldern gjort min filmsmak mer sofistikerad och i dagsläget måste det till hot om dödligt våld för att jag överhuvudtaget ska kunna närma mig deras filmer. När så Universal Soldier: The Return damp ner i brevlådan var mina tvivel minst sagt gigantiska. Sju år efter den första kom tydligen denna som jag missat totalt. Den här gången utan Dolph Lundgren så Jean-Claude Van Damme fick axla huvudrollen själv. Historien är snarlik. Döda soldater återupplivas och med hjälp av högteknologi blir de hänsynslösa supersoldater. Luc Deveraux (JCVD) spelar en av de ursprungliga UniSols men agerar nu bara konsult. När projektet ska läggas ner flippar styrdatorn SETH ut och slår tillbaka med hjälp av supersoldaterna. Luc rycker in för att rädda dagen.

Jag vet inte var jag ska börja. Att kalla det här B-aktion är för snällt. Den hamnar i de riktigt låga ligorna och borde aldrig ha lämnat idéplanet. I den första filmen fanns faktiskt en antydan till personkemi mellan Dolph Lundgren och Jean-Claude Van Damme men när muskelberget från Bryssel ska bära en hel film funkar det inte. Handlingen är riktigt fånig och när wrestlingbrottaren Bill Goldberg kliver in börjar jag nästan skratta. Den urusla rollbesättningen är en bedrift i sig och varför ha med den korkade tv-reportern? Spara slantarna och hoppa över den här.

Bilden:
Bilden i Universal Soldier: The Return är en blandad kompott. Skärpan är inte den bästa och brusmonstret visar sitt fula tryna med myrornas krig på skärmen emellanåt. Men färghanteringen är faktiskt riktigt hygglig. De är stabila och inga blödningar så långt ögat kan nå. Hudtonerna ser även naturtrogna ut. Jag kan inte heller se några artefakter eller smuts så Sony har antagligen gjort bästa möjliga jobb med källmaterialet. Svärtan får godkänt, kunde varit bättre men dugligt med tanke på omständigheterna. Filmen levereras på en BD25 med AVC-kodec och formatet är 1,85:1.

Ljudet:
Hur otippat som helst låter filmen riktigt bra. Dolby TrueHD-ljudspåret är dynamisk och detaljrik med tydlig och klar dialog. Surroundhögtalarna används flitigt. Tyvärr är inte alla övergångar helt lyckade men det pangar och smäller så det står härliga till i vardagsrummet. Det som låter allra bäst är basen. Den är tight och rapp, helt i min stil. Förvisso låter skjutandet oerhört fjösigt men slagsmålsscenerna har rejält med pondus.

Extramaterialet:
Extramaterial till en sån här kalkonfilm känns överflödigt. Ändå har de slängt med ett gäng larviga featurettes. Den första fem minuter långa "The Making of Universal Soldier: The Return" är ren tortyr. Filmklipp blandat med en flummig Jean-Claude Van Damme. "Jean-Claude Van Damme: Looking Back - Moving Forward" är en tillbakablick på JCVDs tidigare alster, skräptrams. Den sista handlar om Michael J. White som spelar filmens elakaste UniSol och hans träning inför filmen. Inte mycket fett på den kroppen.