The Fighter

Filmen:
Boxning är en av världens äldsta idrotter. Det är också en av de mest psykosociala rättvisa sporterna då den är billig, lättillgänglig och enkel att förstå. Kort sagt så har män och kvinnor även ur lägre samhällsklasser som känner för att dunka varandra i huvudet chans att lyckas. Det är inte en slump att många fina boxningsfilmer har haft någon form av white trash-kultur i bakgrunden och The Fighter är inget undantag.

Vi får följa brödrarparet Micky och Dicky Eklund (nej, inget släktskap med mig men tackar som frågar) i staden Lowell. Dicky är den äldre av bröderna som haft en ganska framgångsrik boxningskarriär, han lyckades slå ner Sugar Ray Leonard en gång vilket han gärna påminner om så ofta det går även om han förlorade matchen. Nu är det dock Micky som är familjens stora hopp, ivrigt påhejad av Dicky som agerar tränare och deras mamma som är manager försöker han få till bra matcher som kan leda honom mot titeln. Lättare sagt än gjort dock, Dicky är fast i tungt missbruk och mamman, ja hon är lite speciell, minst sagt.

Kort sagt så är familjen Eklund ett riktigt spektakel och det är väl egentligen bara Micky som är hyfsat jordnära. Själv har han dock varken mod eller hjärta att vända ryggen till sin destruktiva familj, i alla fall inte förrän han kärar ner sig i Charlene som börjar ställa krav på att Micky för en gång skull ska satsa på sig själv och skaffa en normal tränare istället för Dicky.

The Fighter hade kunnat vara en helt okej men rätt lättglömd boxningsfilm om det inte vore för skådespelet. Christian Bale förvandlar nämligen filmen till sitt eget lilla konsthantverk i rollen som den nedknarkade Dicky Eklund som ger uttrycket leva på gamla meriter ett ansikte. Vi som har sett The Machinist borde inte bli förvånade över Bales förmåga att totalt gå in i en roll och anpassa även utseendet men visst rycker man till lite när man först ser honom lite halvskallig och utmärglad. Det är nästan ruskigt vad Bale kan sina grejer, detsamma kan säga om Oscarsjuryn som helt korrekt gav honom en guldgubbe.

Rollen som Micky spelas av Mark Wahlberg som jag själv har bilden av som strippande boyband-kille från tidigt 90-tal men faktum är att han inte är så tokig som skådis ändå. Bäst, förutom Bale, är ändå Melissa Leo som spelar den favoritiserande mamman i familjen ytterst trovärdigt.

The Fighter är baserad på en sann historia, om det inte vore för det så skulle jag säga att själva boxningsscenarierna och matcherna kändes aningen förutsägbara. Och det tror jag nog att jag säger även om det är baserat på fakta. Bortsett från det så andas det här kvalitet och är en film som jag lugnt kan sätta in bland övriga boxningsfilmer i hyllan även om den får stå en bit ifrån Tjuren från Bronx. Likheter med The Wrestlet? Jovars, jag tyckte till och med jag såg Darren Aronofskys namn flasha förbi som producent eller dylikt.

Bilden:
Man har gjort ett gjort ett riktigt bra jobb med transfern. Hög kontrast, behagliga varma färger och utan större störningar. Jag gillar även hur man jobbat med boxningsmatcherna för att få en lite mer tv-aktig känsla. Riktigt fin bild utan att vara referensklass.

Ljudet:
Boxningsscenerna har man lyckats extremt väl med i filmen, publikens vrål strömmar från alla kanaler och får det att kännas som om att man själv var uppe i ringen. Sedan låter det minst sagt rejält om alla slagväxlingarna även om jag inte är säker på att det låter så realistiskt alla gånger. Välmixat, ljudligt och engagerat, det här är riktigt bra Master-ljud vi bjuds på.

Extramaterialet:
Nope, nada.