Rabbit Hole

Filmen:
Att förlora ett litet barn är något som de allra flesta, tack och lov, inte har en aning om hur det känns. Becca och Howie vet. De lever mitt upp i sorgen åtta månader efter att deras son blivit oavsiktlig påkörd av en bilist efter att ha sprungit ut på vägen. Nattsvart. Ridå. Howie försöker hantera det hela rationellt och ge utlopp för sorgen och gå på stödmöten. Becca stänger istället av helt och vill inte höra talas om något tröstande gudsprat och bli påmind om sonen hela tiden. Två olika människor, två olika sätt att hantera sorg. Och naturligt nog ett äktenskap som står på randen av skilsmässa. Och vad gör man när före detta vänner slutar höra av sig eftersom de känner sig obekväma och inte vet hur de ska kommentera sorgen? Jo, man isoleras och till slut är misären fulländad.

Ja, speciellt muntert är inte dramat Rabbit Hole även om den har en del svart humor. Framförallt Beccas små utbrott på stödgruppen är rätt befriande kul. Annars är det ett nyanserat drama, trevligt nog så gott som helt befriat från tomma floskler och quick fix-lösningar och repliker som tar bort all smärta. Istället är det lågmält, realistiskt och nyanserat, inte helt utan släktskap med en film som till exempel Revolutionary Road.

Becca spelas av en lysande Nicole Kidman som i sina bästa stunder är bland det mest kraftfulla Hollywood har att erbjuda. Här gör hon ett oerhört välgestaltat porträtt av en kvinna som är så desperat i jakten på en väg ut från sorgen att hon till och med umgås med den tonårsgrabb som satt bakom bilen som körde ihjäl hennes son. Hennes make, Howie, spelas av Aaron Eckhart och det är lätt att konstatera av att de två blu ray-filmer han är aktuell i så är han definitivt bättre här i än i Battle Los Angeles. Dianne Wiest, Sandra Oh och Miles Teller gör alla riktigt bra biroller, framförallt den sistnämnda som spelar tonåringen som körde bilen som dödade pojken. Tonårsglam som studentbal blandas med melankoli och serieteckning i hans porträtt av en väldigt ofrivillig gärningsman.

Filmens budskap, att sorg alltid måste hanteras och att enda sättet att ta sig ur det är att ta sig igenom det, framgår på en mängd sätt men sällan i ord utan mer i handling och kameraspråk. En lätt kvardröjning, en subtil gest eller handlingen i en bok. Den rebelliska regissören John Cameron har gjort sig känd för sina sexorgier i till exempel Shortbus men det är inget vi ser några spår av här. Tvärtom är det här stramt och nedtonat. Ett klädsamt drama om en sorg som måste bäras om man någonsin vill se ljuset igen. Bra jobbat och skönt med en film som klockar in på lagom längd. Draman behöver inte vara två timmar långa.

Bilden:
1080/MPEG-4 AVC-transfern är tämligen trevlig med bra färgpaletter, skärpa och en realistisk ton. Utgåvan är förskonad från tekniska missöden och bortsett från att några inomhusscener ser lite trista ut (antingen matta) så är det en fin bild.

Ljudet:
Ljudspåret är inte så värst spännande och så gott som inget hörs från de bakre högtalarna. Dock så är det hela tiden tydliga dialoger, bra separerat och i avsaknad av störningar. Filmen har helt enkelt inte den dynamiken som skulle sätta ett ljudspår på prov.

Extramaterialet:
Nix-pix.