Hanna

Filmen:
Trailern till Joe Wrights nya film Hanna gav i alla fall mig hopp om en Bourne-doftande actionrulle med en ung tjej som tränas upp av sin pappa till att bli den bästa yrkesmördaren I världen. Du också? Skönt, då är jag inte ensam om att ha haft en del förhoppningar i alla fall. Kanske har du också tänkt dig att den kommer innehålla både en hel del coola eldstrider och några enorma explosioner som sig bör i actionfilmer av rang?

I så fall kan du sluta drömma på en gång.

För även om premissen till Hanna är briljant, så är utförandet långt ifrån lika imponerande. Faktum är att Hanna misslyckas på många plan. Det som inleds på ett underbart kalla kriget-doftande sätt förvandlas snabbt från spännande action till ansträngt indiedrama om hur mördartjejen innerst inne bara är en liten flicka som behöver kärlek som alla andra. Det som följer är många och långa scener där Saoirse Ronans mördarkaraktär helt sonika sitter och stirrar på andra människor utan att veta hur man ska bete sig normalt. En fin tanke; att göra en kylig mördarperson till någon vi faktiskt fattar tycke för - och det funkar i viss grad. Ronan fortsätter visa framfötterna och lyfter många scener med sin fina tolkning av huvudpersonen. Hon gör vid sidan av Eric Bana den i särklass bästa insatsen i Hanna och lyckas så när rädda många av de krystade dramasegmenten (som i vissa fall känns som något ur Little Miss Sunshine) med sin blotta närvaro.

Regissören Joe Wright med mångårig rutin från dramagenren (han gjorde bland annat Atonement häromåret) känns rejält vilsen i actionscenerna med sitt frossande i långa tagningar och märkliga klippning som känns både ryckig och ofokuserad, medan många av de lite lugnare scener drunknar i oavsiktlig komik på grund av ett skrattretande manusarbete och Cate Blanchett som överspelar sin skurkroll med hiskelig tantfrisyr ganska rejält. Det största problemet med filmen är den klumpiga genreblandningen. Det går liksom inte att blanda hej vilt mellan action, drama och rena sagofilmsatmosfären utan att ha en viss fingertoppskänsla - och det känns dessvärre inte som att personerna bakom Hanna har den.

Hanna har sina stunder då den glimrar till, bland annat i den stilfulla inledningen, men överlag är det en väldigt misslyckad genreblandning där de största och i princip enda behållningarna är Bana, Ronan och det stämningsfulla soundtracket signerat Chemical Brothers. Hanna är ett tydligt bevis på ett lysande koncept som slarvats bort längs vägen till den färdiga produkten.

Bilden:
Transfern är dock inget annat än lysande med en ruggig detaljrikedom och ett ljuvligt färgarbete där man på ett snyggt sätt pendlar mellan filmens olika miljöer - här bjuds på alltifrån snötäckta landskap till stekheta öknar. Svärtan är tung och bra, medan hudtonerna känns naturliga, om än något för rödaktiga i vissa lägen. Skärpan lider av en viss mjukhet till och från, men förutom det har Hanna blivit förärad en riktigt bra bildtransfer.

Bilden är kodad i AVC och har formatatet 2.40:1.

Ljudet:
De flesta Blu-rayfilmerna som släpps idag har bra ljudkvalitet och därför känns det kanske inte så förvånande att betygen i regel är höga, men det är få filmer som imponerat lika mycket på mig i år som det här DTS-HD Master Audio 5.1-spåret. Ljudmixen i Hanna är verkligen helt makalös med en ljudmatta som känns så levande och precis att det nästan är som att befinna sig på plats under filmens gång. Surroundeffekterna nyttjar varenda högtalare i mixen på ett underbart sätt och vräker på med bas när det finns behov för det samtidigt som dialogerna är perfekt uppfångade och Chemical Brothers soundtrack skapar en underbar stämning med sina pulserande toner.

Extramaterialet:
Här finns ett matigt kommentarspår med regissören Joe Wright som hinner klämma in rejält många anekdoter och fördjupningar från inspelningen under de 111 minuter som filmen klockar in på. Wright pratar konstant och även om jag inte uppskattade filmen i sig, så är det intressant att höra vilka visioner som Wright hade. Ett bra kommentarspår som får sällskap av ett par bortklippta scener, ett alternativt slut samt ett par minidokumentärer.