Spider

David Cronenberg har hunnit regissera ett par riktiga drypare genom åren, såsom Flugan och Existenz, vilka båda är några filmer som står högt på min filmlista. Cronenberg har nästan alltid något spännande att berätta, men Spider känns dessvärre som ett undantag och luktar redan tidigt in i filmen, stor besvikelse.
Vi får följa den svårt störda Spider (Ralph Fiennes), både som barn och som vuxen, och hans skeva verklighetsuppfattning.

Utifrån Spiders synsätt får vi bevittna det hemska mord som hans far Bill (Gabriel Byrne), och hans älskarinna utför på hans älskade mor. Givetvis är det ingen som tror stackars Spider, så han dödar helt sonika sin fars älskarinna. Detta mord får såklart stora konsekvenser för Spider som vuxen och han börjar så småningom förstå hur det egentligen ligger till med sin mors död.

David Cronenberg har med Spider försökt göra en genomgående mörk och stämningsfull thriller om en mans sjuka alternativa verklighet. Ralph Fiennes är dock, som alltid, lysande, och med sin tolkning som Spider ger han karaktären ett osedvanligt djup. Men oavsett hur mycket Fiennes rolltolkning tillför filmen, så känns det här aldrig spännande. De mörka miljöerna som ska väcka tankar om sinnessjukhet, känns mestadels bara tråkiga och även så själva historien om Spider och hans tragiska uppväxt och liv.

Trots den slags konstiga stämningen som sipprar genom hela filmen verkar ändå inte Cronenberg riktigt veta om han ska göra en drama eller en thriller så han struntar helt enkelt att ta vara på de tillfällen som ges, och då tänker jag för det första på att sätta lite extra krydda i de scener som skulle behövt det. Som helhet lyckas Spider enbart att kännas som en heldeprimerande, tråkig, men dock välspelat projekt från en annars kunglig regissör.