Like Father (Netflix)

Alla har inte haft turen att växa upp i ett hem med en närvarande mor och far, och kanske ett eller flera syskon. En del har fått kämpa sig genom barndomen med kanske bara en förälder vid sina sida vilket inget barn borde vara med om. Hur man hade reagerat om ens ena förälder plötsligt dök upp efter 20 år är det såklart ingen som kan förutse, men nog är det ändå ett genialt koncept att bygga engagerande berättelser på. Vi har sett det förr och såg det kanske senast i den underhållande Netflix-filmen Kodachrome. Like Father är ytterligare en film som utforskar denna subgenre som ämnar att få tittaren att skratta, och kanske till och med, fälla en tår.

Rachel, spelad av Kristen Bell, är en framgångsrik och självständig kvinna som alltid sätter jobbet framför allt annat. Du finner henne aldrig utan hennes telefon till hands och detta börjar skapa problem i hennes relation. Trots detta ligger ett giftermål i horisonten och när dagen väl är där sjabblar hon bort det genom att åter igen prioritera sitt jobb över vad som borde vara hennes äktenskaps största dag. Hennes partner orkar inte mer och hon blir därför lämnad vid altaret och dränker sina sorger i alkohol. Bröllopsresan kvarstår dock och helt oväntat dyker hennes far upp som lämnade hennes familj i tidig ålder efter att ha velat satsa på sin karriär. Efter en natts hårt supande vaknar hon upp tillsammans med honom ombord på kryssningen som var hennes bröllopsresa.

Like Father känns som en oerhört spretig historia som inte riktigt vet vad den vill berätta. Det är rätt uppenbart redan från start att Rachels beteende speglar samma beteende som hennes fars för många år sedan. Hon är karriärmedveten och ser inte bortom det, precis som han själv och han inser vilket misstag han begick. Presentationen är dock så risig att det är svårt att ens bry sig det minsta om karaktärerna. Givetvis bör man inte alltid sympatisera med filmers huvudkaraktärer men man vill ändå lära känna dem och se bakgrunden till deras beteende. För mig är det därför ett mycket märkligt beslut av manusförfattarna att inte göra filmen tjugo minuter längre där vi får ta del av Rachels relation innan bröllopet. Istället slungas tittaren in i filmen på ett sätt som inte känns intressant överhuvudtaget. Vi vet praktiskt taget ingenting om karaktären mer än att hon är karriärmedveten. Faktum är att det är hennes enda karaktärsdrag.

Lika mycket som filmen vill spegla likheten mellan Rachel och hennes pappa vill man också berätta om försoning. Genom forcerade aktiviteter tvingas de samarbeta med varandra vilket bara känns fruktansvärt klyschigt och förutsägbart. Valet att fokusera på dessa lekar och hur de två förs samman igen sätter även käppar i hjulet för vad som hade kunnat bidra med välbehövlig drama. Lauren Miller Rogen försöker istället smita undan genom att forma Rachel som en karaktär som inte vill, eller känner behovet, att prata om det förflutna. Det må vara ett trovärdigt beteende som många i samma situation antagligen också hade kunnat känna, men hur intressant är det egentligen för tittaren att ta del av det? Inte alls, faktiskt. När endast tjugo minuter kvarstår av filmen knyts dessutom säcken ihop snabbare än Petter hinner sluka en påse polly-godis.

Jag gillade trailern för Like Father väldigt mycket och såg således fram emot släppdatumet av filmen. Den såg både charmig och rolig ut men i själva verket är den inte charmig eller rolig alls. Seth Rogens medverkan såg ut att kunna bidra till en hel del komik men tyvärr känns hans roll endast skriven för att leverera ett skämt (som dessutom avslöjas i trailern). I övrigt känns hans roll fullkomligt meningslös i denna meningslösa film.

Det finns egentligen inte mycket att säga om filmen som inte redan har sagts. Jag brukar säga att det värsta en filmskapare kan göra är en medelmåttig film. En urusel film kommer man åtminstone minnas eftersom man kommer ihåg scenerna som var så värdelösa. En medioker film glömmer man dock bort så snabbt att man ett par år senare nästan undrar om man sett filmen eller ej. Jag såg Like Father för en vecka sedan och har redan glömt bort det mesta av den. Inte ett skämt är lyckat, dramat berör mig inte och jag lämnas med en bitter eftersmak. Lauren Miller Rogens regidebut har verkligen inte börjat lysande och jag hoppas hon lägger i en högre växel inför framtida projekt.