Borat

Brüno, Ali G, Borat... Kärt barn har som bekant många namn men oavsett karaktärsskepnad är Sacha Baron Cohen en garant för hämningslös komik som tänjer, överträder och manglar alla anständighetsgränser. Detta alstret om kazakstanske TV-ankaret som tar sitt pick och pack och åker till "US and A" för att insupa kunskap om det stora landet i väst är självklart inget undantag från den principen. Årets mest gapskrattsframkallande film. Så rolig att man måste amputera bort käkarna på grund av utslitning. Hysteriskt komisk till den graden att man måste skaffa vindrutetorkare för att få bort allt saliv från TV:n. Som sagt, kärt barn har många benämningar.

Den något burdusa men ack så charmerande kazakstaniern korsar alltså Atlanten och kulturkrocken låter inte vänta på sig. Det rör sig snarare om en frontalkrasch i autobahn-hastighet när Borat ogenerat ger sig på alla tänkbara folkgrupper med sina fördomar och dessutom får för sig att ansöka om självaste Pamela Andersons hand. Borat är en fejkdokumentären där det drivs med allt och alla och till slut även med tittaren själv när funderingar kring vad som egentligen är acceptabelt att tycka är roligt ställs på sin spets. Den här typen av dokumentära skildringar har helt klart ett och annat som man kan invända emot. Svårigheterna i att veta vad som är improvisation och autentiskt och vad som är agerade sekvenser är ibland uppenbart och andra gånger kanske inte fullt lika tydligt vilket möjligen ställer till det lite ur ett filmiskt perspektiv. Å andra sidan är man så upptagen med att inte hosta upp lungorna av skratt så att man inte har någon tid över för att börja ifrågasätta vissa inslag och manipuleringshalten i produktionen.

Det som jag uppskattar mest med Borat: Cultural learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan (som den heter om man ska vara noga) är den enkla premissen som den lever på och utnyttjar så väl. Det har gjorts många USA-kritiska dokumentärer de senaste fem åren, inte minst Michael Moores skjutjärnsjournalistik. Men Borat har den fördelen att han inte behöver vinka materialet för att blotta USA:s mindre trevliga sidor, han ställer sig bara rakt i myllret och är lagom urskuldande och bortkommen för att på så sätt verkligen skildra rasism och inskränkthet som den faller sig naturligt. För det är ju på precis det sättet den manifesterar sig för de minoriteter som utsätts för det; osminkad och vardaglig.

Det kan alltså mycket väl vara så att en modern humorklassiker är i sitt vardande, allt medan huvudpersonen själv är upptagen med att nakenbrottas och skräna amerikanska nationalsången på en rodeogala. Och om ett gott skratt förlänger livet så gör dig redo att leva för alltid.

Utgåvan är hyfsat trevlig, bland annat återfinns en del borttagna scener (fem stycken) som förstås är guld värt. Dock hade det förstås varit intressant med betydligt mer kringmaterial och längre inspelningsreportage. Men man får trösta sig med att det förutom den ordinarie utgåvan finns ytterligare en variant att beställa där det under begränsad tid medföljer en T-shirt utformad som Borats baddräkt. En given succé på stränderna i sommar.