WRC (World Rally Championship) grundades 1972 och bara elva år senare hade det gått och blivit världens största motorsport. WRC gjorde kometkarriär som organisation och racingform. Fansen vallfärdade till live-loppen, TV-tittarna var många miljoner till antalet och sponsorerna likväl som biltillverkarna och förarstjärnorna stod på kö. WRC var på den här tiden något helt annat än vad det är idag. Inte för att tävlingsformen i grunden förändrats, men för att populariteten och känslan av risk och fara, aldrig riktigt förmedlas på samma sätt längre. För sin tid, 1983, var WRC rena dödsfällan - något som naturligtvis spelade in i sportens stora ramgångar.
1983 års WRC-säsong är för oss rallydårar såklart legendarisk. Detta var den där förlovade, vansinniga, livsfarliga Grupp B-eran där bilarna inte vägde särskilt mycket alls, huserade upp till 400 hästkrafter och hade samma mängd downforce som en normalstor bidé. Varje enskilt team gick på förarkapacitet, mod och kraft vilket skapade en hel radda ikoniska, oförglömliga motorsportögonblick. BMW, Lotus, Porsche, Nissan, Citroen, Opel, Peugeot samt Toyota var i stort sett chanslösa mot de två giganterna inom WRC för sin tid; Lancia och framförallt Audi och inför 1983 års säsong var rivaliteten mellan dessa team större än någonsin. Audi hade lånat delar av differentialtekniken från sin pansarvagnsutveckling för den tyska armén och skapat ett system för fyrhjulsdrift som året innan hade lett till en dominant promenadseger. Året därpå, stod Italienska Lancia redo i startfållan med en vässad 037, beredde att göra precis allt för att vinna och bli rallyvärldsmästare 1983. Med alla medel tillåtna.
Lancia fuskade. De lurade FIA med hur många homologerade 037:or de tillverkat för gatan, de ljög, köpte tre ton salt och spred ut under natten inför Monte Carlo-rallyt för att därmed plocka bort Audis fördel (A1:an var genomgående mycket snabbare på grus och framförallt snö/is) och de fördröjde starter för att låta grusdamm lägga sig i Grekland genom att fejka ett trasigt säkerhetsbälte. Allt var tillåtet, rallysporten var på den här tiden lite som ett laglöst land och mängden prispengar och fördelar sett till varje tillverkas "vanliga" bilförsäljning gjorde att flera team krigade till allra sista bloddroppen.
Vad du än gör, skippa för guds skull denna skitfilm.
Allt detta avser nysläppta Race for Glory fånga. Det märks tydligt hur regissören Stefano Mordini kikat både en och 122 000 gånger på både Rush samt Ford vs Ferrari och försökt bygga en film på samma premisser. Tävlingsanda, falskspel, rivalitet, ingenjörsmässig briljans, kapprustning... Men det finns verkligen ingenting i denna sörja till film som fungerar. Till att börja med beskrivs Race for Glory som "inspirerad av sanningen" snarare än baserad på, vilket är fullständigt bisarrt med tanke på att verkligheten i detta avseendet enkelt överträffar dikten. 1983 års WRC-omfång var så spännande, tight och fylld av fantastiska incidenter att den med enkelhet skulle kunnat porträtteras med 100% sanningshalt istället för 60% som erbjuds här, och jag kan bara inte begripa mycket av de ändringar som gjorts. Legendariska Audi-föraren Michèle Mouton syns exempelvis knappt till trots att hon var en mycket betydelsefull del i Audis framfart och inte heller Stickan Blomquist finns med, här.
Istället målas Audis Rallyboss Roland Gumpert upp som en mycket elak slutboss, arrogant och oförskämt medan Lancia / Martini-chefen Cesare Fiorio porträtteras som en missförstådd Moder Teresa, trots att Lancia var teamet som fuskade mest under hela 1983 års säsong. Nog för att Audis team i verkligheten hade större budget än Lancia men på det sättet som det framställs här, är bara löjligt. När Rally Sweden står på menyn försöker filmen få oss att tro att Lancia primärt skippade hela eventet för att spara pengar när det i grunden handlade om att de på förhand dels visste om att de var 100% helt chanslösa mot Audis fyrhjulsdrivna bilar och sen hade en toppförare (Walter Röhrl) som hatade snö och vägrade åka till Skandinavien för att tävla. Hela filmen är strösslad med den här typen av onödiga vinklingar och omskrivningar av vad som verkligen hände, och det retade gallfeber på mig när jag såg den.
Bryr man sig mycket mindre om rally och rallyhistoria än vad jag gör, är det fortfarande en bedrövlig film det här. Manuset är styltigt dåligt, dialogen framstår som om den skapats av AI och skådespelarna kämpar verkligen stenhårt med sina pannkaksplatta karaktärer. Det finns inget djup här, ingen personlighet annat än hos den surmulna Röhrl och den elake Gumpert (båda porträtten känns fånigt överstyrda) och den dramatik som man försöker bygga, missar sitt mål helt och hållet. Tillkommer gör rallysekvenser där det märks otroligt tydligt att man filmat 037:an och A1:an i låga hastigheter med skakig kamera för att sen spola filmsnuttarna snabbt. Det ser inte klokt ut. Det ser inte ut som rally. Det ser inte ut att gå snabbt och när man dessutom dränker dessa partier i "dramatisk musik" blir det bara larvigt.
Medan Rush både lyckades skapa spänning, nerv och underhålla rakt igenom med träffsäkra porträtt och fantastisk racing (visst, Lauda var onödigt tyken och Hunt onödigt arrogant jämfört med verkligheten men det hjälpte ju storyn vilket inte sker i Race for Glory) och Ford vs Ferrari lyckades förmedla vad som faktiskt skedde under Le Mans 1966, lyckas denna film inte med nånting. Om jag ska leta (med extraljus och lykta) efter något positivt i Race for Glory: Audi vs Lancia så är det ju naturligtvis härligt att se toppfräscha versioner av Lancia 037 samt Audi Quattro spinna lite grovgrus men det kan jag ju samtidigt göra på Youtube och där slippa genomlida 93 minuter italienskt skräp.