10 plågsamt överskattade uppföljare

Här hittar du 10 plågsamt underskattade uppföljare

Die Hard: Hämningslöst
Det var ju i grunden aldrig tänkt som en Die Hard-film, det här. Tanken var ju att det skulle bli manuset till Dödligt Vapen 3 men Joel Silver hamnade i bråk med filmbolaget som istället sålde manuset till McTiernans produktionsbolag och vips blev det omskrivet för att passa in i Die Hard-världen, vilket jag aldrig riktigt tycker att den gör. Är Die Hard 3 en dålig actionthriller? Nej. Givetvis inte. Är den så bra som fansen beskriver den som? Absolut aldrig. Jeremy Irons elake skurk är elak och Sam Jacksons karaktär Zeus är jobbig, Willis är sträv och kaxig men den lyfter aldrig riktigt och katt-och-råtta-leken blir snabbt enformig och en smula utdragen.

Aliens
Jim Camerons hyllade actionuppföljare till Ridleys ikoniska skräckklassiker hyllas inte sällan som den bästa filmen i hela denna älskade följetong men jag skulle vilje gå så långt som att kalla den för den näst sämsta efter horribla Alien: Covenant. Camerons larviga pastischer till karaktärer vars fåniga munhuggande och svettiga bandanas gör hela upplägget till en tramsfest utan dess like och när det hoppar fram 30+ Xenomorphs istället för en enda, är det aldrig vare sig spännande, läskigt eller särskilt mörkt.

Indiana Jones och de fördömdas tempel
Jag gillar Indys andra holmgång, missförstå mig rätt. Jag har gillat den sen tioårsåldern och har alltid tyckt att skräckelementen med den bindgalne Mola Ram och hans envisa "Khali Maaa"-verål genom halva filmen. Med det sagt är det för egen del den sämsta filmen i Spielbergs originaltrilogi och snudd-på lika hopplöst sett till ton som spretar mellan rent barnprogramstrams och ren terror som den fjärde filmen. I slutändan är detta en ständigt överskattad tvåa som inte ens når upp till hälften av den filmmagi som Raiders innehåller.

Superman II
Mången filmälskare nämner ofta Donners uppföljare i diskussioner om tidernas bästa superhjälterullar men personligen har jag alltid tyckt att den snarare varit direkt dålig. General Zods invasion var och förblir rena rama tramset och Lois Lane-romansen känns alltid så forcerat onaturlig och stel att det är svårt att inte sitta med skämskudde och lida genom stora delar.

Logan
När Mangold skulle göra film av serieblaskan Old Man Logan pratades det om postapokalyps, Hawkeyes sällskap samt gott om kraftfulla superskurk-mutanter som jagar vår ärrade, åldrande Järv men när filmen väl dök upp hade det mesta ur serietidningen skrivit som. Och allt blev till det sämre. Logan hypas ofta upp som rena rama mästerverket men minus någon enstaka fight är det enligt mig en kraftigt överskattad film som mest bara trampar vatten och huserar en ständigt överspelade Jackman.

Prey
En 56-kilos indian-kvinna lyckades i fjolårsfiaskot Prey med vad hela plutoner av topptränade, automatelds-utrustade specialmilitärer under årtionden misslyckats med - Hon lyckades döda självaste Rovdjuret i en enda lång sörja av dåliga produktionsvärden, uselt skådespeleri och tafatt koreografi. Prey hyllades både högt och brett som den bästa Predator-filmen sedan McTiernans odödliga original men jag ser den mer som en av tidernas mest överskattade uppföljare.

Jurassic World
Många var det som uppskattade 2015 års Dino-comeback signerat Colin Trevorrow där en läderklädd Chris Pratt smög runt på hälarna och kisade med framsträckta armar, i två timmar. Många gillade Jurassic World för att den "moderniserade Jurassic Park" medan jag drabbades av akut huvudvärk när jag såg den. Papperstunna karaktärer, usel motivation, risig dramaturgi och larvig story.

Spider-Man: No Way Home
Hemlighetsmakeriet för att försöka hålla det hemligt att No Way Home skulle kretsa kring Marvels multiverse och därmed innehålla tre stycken Spider-Mans visste inga gränser. Garfield satt i flertalet intervjuer och ljög fansen rätt upp i ansiktet medan Tobey Maguire svarade "ingen kommentar" på alla frågor i närmare ett års tid. När det väk visade sig vara en slags ansamling av de senaste 30 årens Spindlar kändes det som om Marvel och Sony lastade på med allt de hade för att verkligen skapa en fan-favorit till serietidningsfilm, synd bara att de lät en sjuåring skriva manuset. Hela grejen med att Peter Parker ber Doktor Strange att spola tillbaka tiden för att hans kompis inte kommit in på rätt college (vilket han också gör) är så horribel att det bara inte gick gilla denna i övrigt övergödda, stressade film som kändes som oinspirerad green screen-gegga från början till slut.

John Wick 2
Den första filmen hade sina stunder, helt klart. Visst, Keanu såg stelopererad och ultralångsam ut i varenda fight men atmosfären fanns där och fotot var ursnyggt. Sen kom uppföljaren, som fansen samt mången kritiker älskade. "Mer av allt! Jippie!". Personligen fick jag verkligen kämpa mig igenom denna planlösa, slöa, enformiga sörja till film.

Avatar 2: The Way of Water
Efter att ha spelat in 30 miljarder kronor (!) och innoverat sett till filmteknik, motion capture samt 3D-grafik var uppföljaren till James Camerons historiska, storslagna äventyr ofrånkomlig och efter närmare 13 års väntan släpptes den då äntligen, under fjolåret. Cameron pratade på förhand massor om ambitioner, bredd, omfång, utveckling och arv vilket fick mig att längta efter en film som berättade mycket mer om Pandora och Navi, men det som levererades var i grunden exakt samma film som den som släpptes 2009, men sämre. Way of Water står sig som en av de mest överskattade uppföljarna någonsin för egen del och en av tidernas största besvikelser inom filmvärlden. Den kändes lång, fantasilös, enformig och blek utan den där känslan av ambition och entusiasm som jag anser att originalet erbjuder.

Här hittar du 10 plågsamt underskattade uppföljare