2 Days in New York

Filmen:
Marion (Julie Deply) och han med ytterst märklig kroppshållning från 2 Days in Paris (Adam Goldberg) har separerat och hon bor numera ihop med Mingus (Chris Rock). Allt är frid och fröjd till den dagen då Marions franska släkt korsar Atlanten för en visit till The Big Apple. Den fransk-amerikanska kulturkrocken blir dessvärre en prövning av bibliska proportioner för värdparets förhållande. Fast någon kulturkrock i ordets sanna bemärkelse blir det i ärlighetens namn aldrig tal om. Nej, snarare kvalificerat trams med högst tvivelaktig komiskförankring.

Fransoserna, som utgörs av le papá, une syster och ex-pojkvännen (som numera dejtar systern), yr runt i New York som fuktskadade gremlins och gör ganska precis vad som strider mot sunt förnuft, vardagshyfs och rådande normer. Samtidigt som publiken ges den ovälkomna möjligheten att skratta åt att fransmännen, på typiskt europeiskt manér (?), inte begriper att man inte ska langa knark framför barnen eller visa brösten offentligt, så har manuset även berikats med en genre-typisk graviditets-cliff-hanger och lite förutsägbart relationstrassel.

2 Days i New York bekräftar mer eller mindre det som Julie Deply försökte förmedla med 2 Days in Paris. Nämligen att hon är varken potent komiker, duktig regissör eller vass manusförfattare. Många av skämten upplevs som direkt missanpassade och filmen fullkomligt svämmar över av fackmannamässigt tokiga lösningar. Dom fåniga scenerna avlöser varandra och ackompanjeras vid ett tillfälle av ett ovidkommande bildkollage hör hemma i tv-produktion snarare än på vita duken. 2 Days in New York osar glad amatör ur de flesta aspekter och befäster sannerligen Julie Deplys position som obotlig anti-komiker.

Spillevinken Chris Rock är ju icke att förglömma. Han är ungefär så felcastad att man hellre hade sett Carrot Top eller Richard "Jaws" Kiel som Mingus. Hans kall är onekligen att finna på stand up-scenen eller i bästa fall i rollen som rolig zebra. Har Deply inte gjort plats för en rolig zebra i manuskriptet (hon kunde lika gärna ha gjort det, det kunde ju knappast bli värre) så har han inte heller i produktionen att göra.

När det kommer till kritan så är 2 Days in New York inte mycket mer tilltalande än eller intressant än ett långdraget och identitetskrisande pilotavsnitt av någon kortlivad sitcom. Dessutom är det svenska filmomslaget minst sagt en grafisk tragedi som man ogärna vill svärta ner filmsamlingen med. Nej, det var länge sedan jag såg en film där jag helhjärtat önskade att huvudpersonerna skulle dö i slutet. Helst så långt från slutet som möjligt...

Bilden:
Bildmässigt så är 2 Days in New York en ganska behaglig upplevelse. Den naturliga färgpalletten och genomgående bra detaljrikedomen gör filmen visuellt lättsmält. Svärtan trevar dock in i gråskalan emellanåt, men inte så att det på något vis blir störande. Dock så är det där som agnarna allt som oftast skiljs från betet. 2 Days in New York levs ut i formatet 2.40:1 och upplösningen är 1080p.

Ljudet:
Ljudspåret är på skala ungefär lika underhållande som Julie Deply själv. Maken till oinspirerat ljud får man leta efter. En framtung produktion där man i bästa fall får ta del av lite trafikljud och fågelkvitter från de bakre högtalarna. Fokusen ligger klart på dialogerna som däremot är klingande klara och välbalanserade även när fransoserna skränar franskheter i kör. Ljudet levereras av en Dolby Digital 5.1-mix som knappast lär höja några öronbryn *trumfill*.

Extramaterialet:
Inget.