2 Fast 2 Furious

Bara idén att göra en uppföljare till The Fast and the Furious känns korkad. Uppföljaren 2 Fast 2 Furious är också väldigt korkad, med det inte sagt att den saknar underhållningsvärde, snarare tvärtom. Medan den föregående filmen så pinsamt uppenbart försökte vara Point Break där den bitvis onödigt tunga tonen och den överdrivna livssynen om gaturacing som den ultimata, andliga frigörelsen, är John Singletons uppföljare en traditionell, aningen gammeldags actionfilm.

Handlingen kretsar kring den hänsynslöse knarkkungen Carter Verone och hur våra två superförare nästlar sig i hans organisation för att hjälpa polisen att sätta dit honom en gång för alla. Givetvis kretsar allt kring en samling välvaxade vrålåk och hur O'Connor och Pierce i en rad olika scener löser sina problem med hjälp av sanslösa hastigheter och våghalsiga bilstunts.
Föregångaren handlade mest om den vanligaste formen av gatutävling, dragrace, men 2 Fast 2 Furious handlar mest om klassiska biljakter och tävlingar från punkt A till punkt B. Singleton har låtit sig inspireras av gamla, klassiska, amerikanska biljaktsfilmer såsom Cannonball Run, Bullitt och framförallt Dukes of Hazzard. Paul Walker gör sitt bästa för att försöka efterlikna en ung Steve McQueen och går till och med under smeknamnet Bullit i filmens början.

Regissören John Singleton har tidigare bland annat gjort den mästerliga Boyz 'n the hood och lyckas överlag bättre än vad Rob Cohen gjorde i den första filmen. Karaktärerna känns färgstarka även om Paul Walker levererar en lika styltig rolltolkning som förra gången. Klippen är snabba, stunten många och fotot snyggt. Storyn är i blekaste laget trots att det nu finns en riktig skurk. Kampen mot klockan och för att sätta dit en genomelake Verone är mest en ursäkt för att kunna visa den ena läckra biljakten efter den andra. För alla som uppskattar en lättsmält action-film, proppad med ögongodis i form av läckra bilar och snygga klipp är 2 Fast 2 Furious en minst lika underhållande film som sin föregångare.