22 Jump Street

Filmen:
21 Jump Street-rebooten som kom häromåret överraskade inte bara mig i positiv bemärkelse, utan också en stor del av världens filmälskare med sin skruvade humor, underbara kemi mellan huvudrollsinnehavarna och inte minst det faktum att den visade att Channing Tatum på allvar var någonting annat än ett mustigt muskelknippe med ett enda ansiktsuttryck i sin skådespelarrepertoar. Det blev en stor hit och drog in så pass ordentligt med stålar att filmbolaget gav grönt ljus för en uppföljare utan att blinka.

Här är vi nu. 22 Jump Street. En uppföljare som i princip är samma film som föregångaren.

Channing Tatum och Jonah Hill är tillbaka som snutarna Jenko och Schmidt. Denna gång med uppdrag att infiltrera ett college som studenter för att hitta en knarklangare som breddar sin kundkrets i ett skrämmande tempo. Det som på förhand kanske låter som extremt slött manusskriveri är i själva verket helt och fullt medvetet. 22 Jump Street är en uppföljare som är mycket medveten om just det faktum att den är en uppföljare. Manusförfattarna tar varje tillfälle som ges till att skoja till det med fenomenet kring uppföljare och de fördomar som finns kring att allting ska bli större, fläskigare och på alla sätt överträffa den föregående filmen. Ett berättargrepp som dessvärre inte håller hela vägen och relativt fort känns tjatigt.

Speciellt då det mesta av upprepningarna är betydligt tråkigare än de gapskrattsframkallande momenten som golvade en totalt i den första filmen. Knarkscenen från första filmen, där Schmidt och Jenko prövar drogen som de spanar efter och upplever märkliga reaktioner av den, är ett av många ögonblick som återanvänds. Denna gång känns det hela mer långdraget än hysteriskt. Ett mönster som upprepas vid flera tillfällen under filmens gång. Även på karaktärsfronten känns det aningen fattigare. Värst är knarklangaren som är filmens i särklass mest störande karaktär och inte lockar fram ett endaste skratt under de dryga två timmar som filmen klockar in på, utan bara irritation som gör att man starkt överväger att stänga av filmen i förtid. Lyckligtvis är Tatum fortfarande fantastisk som Jenko och bjuder på några av filmens överlägset roligaste ögonblick (fotbollsscenerna är en höjdare). Hill lockar fram en del skratt, men blir som så ofta lite för mycket och testar ens tålamod ordentligt med hans sätt som ofta känns tröttsamt improviserat utan att ha någon vettig utdelning. Peter Stormare dyker också upp i en liten biroll.

22 Jump Street har sina stunder och lockar fram ett par goda skratt under filmens gång, men det är trots detta långt ifrån den briljans och klass som föregångaren levererade på humorfronten. Konceptet med att låta filmen vara medveten om att den är en uppföljare får på tok för mycket fokus och allt metaskämtande blir snabbt både tjatigt och alldeles för tramsigt. I slutändan känns det hela väldigt medelmåttigt och lämnar en mest besviken.

Se hellre om den första filmen - två gånger på raken.

Bilden:
Här bjuds på en fantastisk bildkvalitet med ljuvlig skärpa, tung svärta och underbara färger som blir som allra läckrast utomhus under fotbollsscenerna. Bortsett från att bilden stundtals känns lite väl platt (något som är vanligt med många av dagens filmer som filmas digitalt), så finns här inte en tillstymmelse till tråkigheter som brus, blödande färger eller andra inslag som inte hör hemma i en riktigt bra bildtransfer.

Bilden har formatet 2.39:1.

Ljudet:
Ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som fyller sin funktion på ett förtjänstfullt sätt med klockrent uppfångade dialoger, bra precision i surroundeffekterna och ett skönt tryck i musikinslagen. Dessvärre känns mixen aningen mesig under de lite mer actionfyllda sekvenserna i filmen och såväl vapen som explosioner hade mått bra av att ha lite mer tyngd i sig.

Extramaterialet:
Här finns ett extremt svamligt och otroligt babbligt kommentarspår där regissöarna Phil Lord/Chris Miller samt skådespelarna Channing Tatum och Jonah Hill ofta pratar i mun på varandra, men det bjuder på några roliga anekdoter och en skönt avslappnad stämning trots att det hela många gånger drunknar i att alla försöker prata samtidigt. Här finns också ett antal bortklippta/förlängda scener samt några featurettes av varierande längd.