Det har onekligen hänt en del sedan Romero kickstartade zombieepidemin i slutet av 60-talet. Zombisarna (detta ständiga bekymmer med att böja det ordet i flertal, kan inte EU ta ett officiellt beslut om det...) har utvecklat benmuskler och far fram som 100-meterslöpare samt ökat sin IQ med några procentenheter. Det har förresten hänt en del sedan första filmen 28 dagar senare också. Sex månader har gått och amerikanska arméstyrkor har lyckats återställa ordningen i London och man har till och med börjat evakuera tillbaka invånare till staden.
Tryggheten är emellertid skör och trots alla isoleringsåtgärder slinker viruset igenom och når slutligen innerstan igen. Syndabockarna är två barn, en storasyster och hennes lillebror, som smyger ut från det avspärrade området och tar med sig smittan tillbaka. Sedan följer vad vi vant oss att förvänta oss av moderna zombiefilmer; inälvssmask, hysteriska ljudpålägg och skakig kamera med dystra färgåtergivningar. Vad som däremot överraskar positivt, förutom de ljuvligt tomt ekande vyerna över ödelagda London-riktmärken, är filmens politiska förtecken där kopplingarna till Irak-kriget inte ligger särskilt långt bort.
Hur högt upp på zombieskalan med placerar 28 veckor senare är i mångt och mycket beroende av huruvida man gillar den typen av speedade zombies som jag beskrev i inledningen. I många av de nya zombiefilmerna undviker man ju dessutom att nämna ordet zombie utan faller tillbaka på uttryck som "vredesvirus" (rage-virus).
Själv är jag så pass konservativ att jag inte riktigt vant mig vid den typen av nymodigheter. Eller rättare sagt så har jag vant mig men är inte överförtjust i det. I min bok smäller krypande dystopier högre än explosiv gerillakrigsföring som 28 veckor senare hemfaller åt. Det innebär dock inte att 28 veckor senare bör väljas bort i videohyllan, definitivt inte. Men det innebär att det rör sig om hyr snarare än köp och det innebär att 28 dagar senare fortfarande är den starkaste av 28:orna.
Även om bilden, Widescreen 1.85:1, är medvetet grynig har man lyckats bevara biokänslan i återförandet. Smutsen och svärtan ser precis ut som man hade hoppats. Ljudet är extremt välkomponerat och jobbar återhållsamt, framförallt gillar jag hur tyst London är utan att egentligen vara tyst eftersom man hela tiden låter ett ödesmättat knappt hörbart brus jobba i bakgrunden. Och jodå, när zombisarna attackerar så hör man det.
Kommentarspåret med regissören är riktigt trevligt det också och visst märks det att det inte är en gröngöling inom skräckgenren. Men det riktigt fina i kråksången är den del som heter Aftermath, en titt på de grafiska noveller som härstammar från filmerna, komplett med voice-over. I övrigt återfinns två borttagna scener samt en del featurettes. Finfin utgåva.