28 Years Later

28 år har alltså gått sedan ett rabiat virus präglade Storbritannien... och 23 faktiska år sedan vi filmtittare först fick bekanta oss med en av de mest otäcka zombiefilmerna som någonsin har skapats. Danny Boyle och Alex Garland har alltså återigen slagit ihop sina påsar för att leverera en sprillans ny historia som utspelar sig i de övergivna brittiska öarna. Denna gång får vi följa en tolvårig pojke och dennes resa tillsammans med sin pappa in till fastlandet (Aaron Taylor-Johnson), ett karantänområde där de levande döda har muterat till något mycket värre...

Jag ska börja med att säga att det inte började särskilt bra där, under de där fem första minuterna. Öppningsscenen är oväntat slapp och ogenomtänkt. Men när vi väl spolar framåt i tiden känns det som att vi filmtittare är hemma igen och etableringen av den isolerade gemenskapen i de brittiska öarna känns realistiskt och klippningen känns kaxigt, febrigt på helt rätt sätt. Detta är bara början på en våldsam och bisarr resa in till fastlandets hjärta, där vår huvudperson inte bara lär sig att överleva de värsta tänkbara mardrömsvarelserna; han lär sig också saker om sig och sin far som sätter hela hans framtid i rullning.

28 Years Later är inte särskilt otäck. Den är en besynnerlig uppföljare som inte är så intresserad av att fånga den klaustrofobiska skräcken från originalet och är mer intresserad av att ta följetongen mot en ny riktning, något jag verkligen gillade. I grunden är filmen en sorglig coming of age-historia om att bryta sig loss från obekväma ramar och våga skapa sig en egen väg - en väg som råkar vara kantad av otäcka zombies i olika former. Men filmen är också mer än bara en slafsig zombierulle: det är också en slags studie i hur de levande döda har blivit integrerade i vårt ekosystem och därmed blivit en del av vår livscykel. Vid sidan om detta är filmen också så där uppfriskande Boyle-punkigt i sitt berättande, där soundtracket är utom denna värld.

Det är dock när filmen förvandlas till en kontemplativ dödshymn i dess allra sista akt som den skiner till, som allra bäst. Denna del är lika blek som den är poetisk, vacker och smått genial i sin oundvikliga tragedi. Det är bara synd att de sista tre minuterna är så usla och förtar lite av magin som filmen lyckades bygga upp, men det pekar åtminstone på att det definitivt kommer en fortsättning till denna brittiska postapokalyps, redan nästa år tydligen.

Det är en märkligt sammansatt film som vill säga så mycket att den nästan spricker av alla idéer. 45 graders bullet time-scener, bensinstationsexplosioner, natursköna zombieinfesterade vyer, dödsfilosofi, en svensk Nato-soldat som blir filmens comic relief, en gigantisk naken alfa-zombie som river ut ryggrader likt Predator, föräldraskap och sekter som består av akrobater i blonda peruker är flera av ingredienserna som inte borde fungera ihop, men trots att 28 Years Later spretar åt alla möjliga håll är det också dessa kreativa tilltag som gör den så fascinerade, galen, originell och tänkvärd.