30 Days of Night

Vi norrlänningar klagar ofta på mörkret och kylan under vintermånaderna. Men vi har det ganska bra ändå, för vi slipper i alla fall vampyrer. Det gör däremot inte karaktärerna i 30 Days of Night (titeln syftar på den 30-dagars period av totalt mörker som drabbar staden varje vinter) vars lugna småstad får påhälsning av vampyrer som påbörjar en lättare avbefolkning genom splattrig människoslakt under just denna mörka tid. En ensam sheriff spelad av Josh Hartnett måste tillsammans med de andra överlevande människorna kämpa mot mörkrets varelser i en kamp som människorna tyvärr har ett något sämre utgångsläge för att kunna vinna.

Rent konceptmässigt är 30 Days of Night precis hur cool som helst, vampyrerna pratar vampyriska med varandra och idén med att låta karaktärerna befinna sig i ett läge där de aldrig kan förlita sig på att dagsljuset ska rädda de bäddar för isande skräck. Stundtals är det lite småskrämmande också, mörkret gör mycket för att bygga upp stämningen och när man ser mörka konturer svischa förbi kameralinsen kramar man om armstöden på fåtöljen alternativt den närmsta personens arm lite extra. Men märk väl, det är bara stundtals som det är lite småskrämmande. 30 Days of Night är mer cool än läskig, tyvärr.

För någonstans mellan de fontänliknande blodeffekterna, Hartnetts hemska skådespeleri och det frekventa användandet av kraftigt uppskruvade ljud som resulterar i bromspår i våra underbyxor blir det uppenbart att David Slade, som häromåret gjorde mästerliga Hard Candy, har uppenbara problem med skräckgenren och inte är någon riktig skräckfilmsregissör.

30 Days of Night är en snyggt tillverkad produkt (bortsett från fotot som är grynigt och fult mest hela tiden) med ett annorlunda koncept och dugliga skådespelare där Melissa George lyckas övertyga i en ganska otacksam roll som före detta käresta till sheriffen, men med en kraftig brist på riktigt läskiga ögonblick.

Jag har knappt ägnat vampyrgenren en tanke sedan Lost Boys från 1988 och även om nu inte 30 Days of Night riktigt lever upp till Joel "Jag-höll-på-att-döda-Batman-för-all-framtid-genom-Batman & Robin" Schumachers mästerliga 80-talsrulle måste jag erkänna att det är fantastiskt roligt att man vågar på sig lite experimentella tolkningar av mörkrets varelser. För det är väl knappast bara jag som tröttnat på vampyrer med slängkappa och engelska med östeuropeisk brytning? Nä, tänkte väl det.