30 Days of Night: Dark Days

Filmen:
Jag är inte det minsta senil och råkar dessutom ha ett djävulskt bra minne. Det är dessvärre inget som är till ens fördel när man tittar på 30 Days of Night: Dark Days. Här har man nämligen bytt ut Melissa George som spelade en av huvudrollerna i den första filmen och ersatt henne med Kiele Sanchez som inte påminner om George för fem öre, men ändå spelar samma karaktär som George gjorde i den föregående filmen.

"Det är säkert ingen som märker skillnaden", tänkte man förmodligen när man krafsade ihop den här dussinrullen och valde att förlägga handlingen i Los Angeles istället för Alaska. Denna gång handlar det om hur Stella rest runt i världen för att sörja över händelserna i den första filmen och för att varna allmänheten om att vampyrer faktiskt existerar även utanför biodukar och böcker. Hon kommer till Los Angeles där ett gäng med likasinnade ger henne möjligheten att leta reda på en vampyrdrottning och ta död på ondskan en gång för alla.

Borta är de 30 dagarna av totalt mörker från den första filmen och istället är det diverse lagerlokaler, sunkiga motellrum och en del ghettoområden som avverkas när vampyrslakten påbörjas. Det är blodigt och det är fartfyllt, men framförallt är det b:igt ända ut i fingerspetsarna. 30 Days of Night: Dark Days osar av lågbudget med lama CGI-effekter och en rätt så amatörmässig klippning som många gånger gör det svårt att hänga med kring vad som händer i bild. Att sen Sanchez och de andra skådespelarna (med självaste Billy Walsh från Entourage i en av birollerna) helt saknar både inlevelse och tajming i sitt skådespeleri gör knappast saken bättre.

30 Days of Night: Dark Days är i sina bästa stunder en duglig underhållning för stunden med en del hyfsade actionsekvenser, men för det mesta är det bara en axelryckning tillika en högst amatörmässigt vampyrrulle som inte på långa vägar når upp till bättre vampyrslaktarfilmer som Lost Boys och John Carpenters sorgligt underskattade Vampires.

Bilden:
Rent bildmässigt märks det ganska snabbt att 30 Days of Night: Dark Days är en lågbudgetfilm, detta trots att Sony gjort sitt bästa för att leverera en kvalitativ bildupplevelse. Skärpan pendlar mellan att vara riktigt skarp med fina detaljer och bra djup, bara för att sekunden senare kännas ofokuserad och pixlig när det kommer till findetaljer. Färgerna är lika ojämna och är mestadels urvattnade och bleka, medan svärtan håller sig på acceptabla nivåer genom hela filmen.

En del brus förekommer också.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här bjuds det på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som inte lämnar några bestående intryck, men som under filmens gång levererar ändå några härligt subtila surroundinslag som då vatten droppar från tak eller då när golvplankor knarrar sådär läskigt som de bara kan knarra i skräckfilmer. I övrigt är det mest en fronttung och ganska tråkig ljudupplevelse där dialogen många gånger känns grötig och där basen är aningen för högt mixad genom hela filmen. Musikinslagen saknar i sin tur kraft och låter väldigt svaga.

Extramaterialet
Här finns ett totalt ointressant kommentarspår där regissören och filmens producent diskuterar de kreativa aspekterna bakom skapandet av 30 Days of Night: Dark Days - och som vanligt när det handlar om en skräpfilm av den här sorten, så känns det väldigt olustigt att höra hur någon kan prata så gott och varmt om något som man själv haft stora problem med att plåga sig igenom. Man kan också titta på en dokumentär om skapandet där känslan blir densamma som under kommentarspår. Massa komplimanger och fina ord som känns främmande för mig som just tittat på filmen i fråga. Det mest intressanta på extramaterialsfronten är den featurette som gör det möjligt att bläddra igenom serieförlagan för att se hur det gick till när man förde över materialet från serietidning till film.