30 Minutes or Less

Filmen:
Jesse Eisenberg skapade sig själv en plats bland Hollywood-eliten i och med förra årets dräparsuccé The Social Network och alla filmer han är med i närmaste framtiden kommer få en skjuts framåt tack vare det. Regissören bakom Zombieland från 2009 som Jesse också var med i Ruben Fleischer är nog gladast nu när det stora dragplåstret skaffat sig horder av fans.

Jesse Eisenberg spelar pizzabudet Nick som inte verkar ha några som helst planer för framtiden. Förutom att han hela tiden missar pizzaställets 30 minuters-garanti som slaktar hans redan låga lönecheck håller bilen på att rasa ihop och alla han känner har börjat kliva upp på karriärsstegen. Den enda han bryr sig om är bästa polaren Chets (Aziz Ansari) lillasyster Kate som han kärat ner sig i. Parallellt med Nicks kärlekshistoria försöker loserpolarna Dwayne (Danny McBride) och Travis (Nick Swardson) skrapa fram 100.000 dollar för att betala en mördare att ha ihjäl Dwaynes avskydde stormrike farsa och norpa åt sig arvet. De bestämmer sig för att kidnappa ett pizzabud, sätta på honom en bomb och tvinga honom att råna en bank, behöver jag nämna att kidnappningsoffret är Nick?

Efter en trevande inledning med alltför låga avsugnings och juck-skämt är jag beredd att stänga av men sen tar det sig. Ruben Fleischer har lyckats knåpa ihop en temposnabb och småcharmig komedi. Dialogen är rapp och några scener är hysteriskt roliga och den bisarra handlingen känns helt plötsligt legitim. Dock blir det lite för rörigt stundtals och det går inte att komma undan att den är nästan löjligt förutsägbar.

Karaktärerna är också fånigt stereotypiska och loser-duon är på gränsen till pinsamma. Men Jesse Eisenberg visar åter igen att han kan bära en film, hoppas bara han inte fastnar i tramskomedi-genren. Polaren spelad av Aziz Ansari som vi nyligen sett i Funny People är mest jobbig och överanstränger sig. 30 Minutes or Less är en oförarglig lättglömd komedi men jag satt ändå med ett fånigt leende hela filmens 82 minuter långa speltid, en skön film helt enkelt.

Bilden:
Sony går från klarhet till klarhet och ger oss ännu en gång en smaskigt snygg Blu-ray med bildkvalité som spöar det mesta. Skärpan är brutal och det kryllar av detaljer precis överallt. Färgerna är naturliga och kombinerat med den perfekt balanserade svärtan är filmen en fröjd att kolla på. Det är svårt att hitta några fel på bilden, allt ser nästan löjlig perfekt ut. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
Även ljudet imponerar. DTS-HD Master Audio-mixen klarar av allt med bravur och att blanda hårdrock med dialog och störiga miljöer är inga problem. Dialogen är kristallklar och surroundhögtalarna fyller på och förstärker närvarokänslan. Basen fyller en viktig funktion och i 30 Minutes or Less är den makalöst tung men samtidigt rapp. Sony ger oss åter igen en vansinnigt grym Blu-ray release.

Extramaterialet:
Under sektionen extramaterial hittar vi bland annat två tråkiga featurettes innehållandes klipp från filmen och intervjuer med skådespelarna som klappar varandra på ryggen, vem kollar på sånt skräp? Sony har även försökt förnya kommentarsupplägget och gjort en picture-in-picture variant som enbart irriterar, de säger inget vettigt heller. Det finns även 10 bortklippta scener med varierande kvalité. Till sist har de slängt med en 6 minuter lång outtake med en hel del ad-lib som jag skrattade lite åt.