
Jag borde tycka om den här filmen. Får nästan dåligt samvete för att jag inte gör det och märker att jag nästan är beredd att låtsas tycka om den. Men nej, det går inte. Hur mycket jag än gillat senaste årens independent-filmer med Garden State, Juno, Me and You and Everyone That We Know i spetsen så funkar inte denna bagatellartade romantiska popkomedi fullt ut för mig, inte så som den verkar ha funkat för andra recensenter som strött lovord över den. Och killen i filmen har ju till och med en likadan Joy Division-tröja som jag har, det går inte ändå. Men vi kan fortsätta med anledningarna till varför jag inte blev förförd av filmen lite senare, nu till handlingen.
Tom, en dagdrömmare och romantiker möter vad han tror är hans livs kärlek i självständiga Summer. Summer faller inte lika pladask och har lovat sig själv att inte bli tillsammans med en kille. Paret blir ändå tillsammans, även om Summer inte vill kalla det för det, och är tillsammans under 500 dagar. Berättartekniskt så försöker filmen återge deras dagar genom tillbakablickar och även skildringar i nutid. Konsekvenserna och förloppet blir tydligt på det sättet vilket så klart är regissörens syfte. Å andra sidan känns det styltigt och ganska onödigt som berättargrepp betraktat.
I huvudrollerna har vi alltid lika kompetenta Joseph Gordon-Levitt och söta Zooey Deschanel som bägge gör bra rolltolkningar. Inget fel i castingen alltså. För mig ligger problemet i att filmen är så oerhört medveten och manipulativ. Man har bestämt sig för att vara lite popkulturell och försöker slå an alla strängar som har funkat i de filmer jag nämnde i första stycket. Resultatet blir en ospontan och styltig känsla där det känns independent för sakens skull. Ungefär som när någon på krogen kommer fram och stöter jättemycket på en och ger så mycket komplimanger att det tills slut känns oäkta. Tack, men nej tack liksom.
Vad 500 Days of Summer däremot gör bra är att den förtjänstfullt skildrar något som är ganska vanligt i förhållanden; att den ena parten helt enkelt gillar den andra parten mer. Det är en enkel premiss men icke desto mindre ofta sann. Så sevärd skulle jag definitivt kalla 500 Days of Summer men i ärlighetens namn är det rätt trista 500 dagar. Det är lite Kejsarens nya kläder över det hela, ingen vågar säga att hyllningskören faktiskt är lite märklig.