Det börjar dåligt. Sen blir det bara sämre. Adam Driver bor i rymden och om jag inte missförstått premissen är han, frugan och deras sjuka dotter delar av en avlägsen civilisation rymdvarelser som påminner extremt mycket om människor men ändå inte. Dottern lider av en sjukdom vars behandling är snordyr och för att ha råd med den, måste pappa Mills (Driver) jobba som pilot på en expedition som ska färdas genom tid och rymd. Att en tekniskt superöverlägsen ras ute i rymden vars rymdskepp kan åka genom svarta hål och därmed genomföra tidsresor men i samma veva inte har teknologi eller budget för att kurera ett sjukt barn känns bisarrt och en del av denna story som man kanske borde dröjt sig kvar vid och berättat lite mer om, för starten är mer intressant än allt annat som erbjuds här, och då är introt ärligt talat rätt värdelöst.
Mills rymdskepp åker genom ett svart hål, hamnar i en asteroidskur, skadas och kraschlandar på Jorden för 65 miljoner år sen. Alla dör, utom Mills och en flicka som pratar ett språk som Mills inte begriper. Deras kamp för överlevnad inleds i samma veva som de kryper ut ur det kraschade skeppet och när de inser att planeten de nu står på, befolkas uteslutande av skräcködlor. Mängder av hungriga skräcködlor.
65 är skriven och regisserad av duon som författade A Quiet Place. Scott Beck och Bryan Woods gick från okända till världskända över en natt, nästan, när John Krasinskis hyllade rysare satte deras kapacitet som manusförfattare på kartan. Jag älskar A Quiet Place och jag älskar A Quiet Place: Part II och hade därmed rätt höga förväntningar på 65. Det borde jag dock inte haft. Hade jag förväntat mig en ny After Earth eller en ny Battlefield: Earth, hade jag säkerligen kunnat låta denna film bara skvala förbi utan större krusiduller då det helt klart släppt sämre skräp under årets första tre månader, men det går inte. Jag kan inte. Jag trodde ju att detta skulle bli bra. Som en tät, mörk, våldsam mix mellan Interstellar, Pitch Black och Jurassic Park.
För 65 miljoner år sen var Pearl Jams originalfrisyr en het potatis.
Det märks tidigt att Scott och Bryan inte regisserat storfilm tidigare då de hoppar förbi nyckelpartier i grundläggande dramaturgi, slaviskt stressar för att pricka gamla tidsregler rent strukturellt och misslyckas kapitalt med att bygga riktiga människor av sina karaktärer. Adam Drivers rymdpilot har både motiv och mystik men lyckas ändå aldrig bli något mer än en vrålande, vilsen gubbe i 90-talsfrisyr som kryper runt i gegga och hoppas undkomma skräcködlornas enorma käftar. Barnskådespelaren Ariana Greenblatt (Koa) som bland annat spelade en ung Gamora i Avengers: Infinity War får för lite tid i bild för att man som tittare ska bry sig om hennes välmående och problematiken med att hon och Mills pratar olika språk, är ingen man i manusväg väljer att stanna kvar vid och jobba med, istället skriker de mest åt varandra att "JAG FÖRSTÅR INTE VAD DU SÄÄÄÄÄÄÄGER" vilket snabbt blir riktigt tröttsamt.
Vidare är produktionsdesignen usel. SKogarna på Jorden där dinosaurierna klampar omkring ser ut att vara hämtade från Blekinge Kommun och grottan där de övernattar ser man tydligt att den formats av wellpapp och rollats hastigt med färg från Rusta. Det ser direkt förjävligt ut, helt enkelt. Dinosaurierna i sig är inte mycket bättre de utan har designats av någon pigg liten dgelord vars tanke om att "nyskapa" sett till hur skräcködlorna en gång såg ut, faller platt. T-Rex ser ut som en mix mellan en hund, Godzilla och ett av monstren i A Quiet Place och det faktum att den lilla flickan Koa utan bekymmer dödar en 30 ton tung T-rex med en kvist säger egentligen allt om detta fiasko.