För mig som växte upp på 80-talet med Stephen Kings filmer är det alltid med samma förtjusning jag tar mig an filmatiseringar av hans verk. Att det nu i modern tid i regel innebär långdragna TV-filmer där skräckelementen mest består av hur skrämmande det är att se böckerna skändas är egentligen en annan femma. Stephen King-filmer är barndomsminnen och det finns inget som förlåter så mycket som nostalgi.
Första tredjedelen av Desperation är faktiskt oväntat bra. Ron Perlman briljerar som psykotisk bypolis som specialiserar sig på att haffa oskyldiga genomresande och säga "Tak" i tid och otid. Ja, alltså inte svenska ordet för överdelen på hus utan mer ett vansinnigt amerikanskt "Tak". Dessutom ger han sig på en genomkul omarbetning av den klassiska Dracula-repliken: "Children of the night...". Stephen Kings signum har alltid varit två saker. Dels fokus på amerikanska städer och dess inneboende ondska där staden får ett eget liv och i princip blir en organism. Signum nummer två är förkärleken att skildra barn, gärna barn med speciella förmågor. Desperation innehåller bägge faktorerna.
Som jag redan varit inne på är inledningen riktigt bra. Den har den klassiska old school-känslan som skräck hade på 80-talet. På den tiden när det inte enbart gick ut på att chocka med blod och tortyr och inga asiatiska spökflickor fanns i sikte. Vi pratar öde landsvägar, uppspikade djur på vägskyltarna och ett manus som väntar ett tag med att avslöja vilka vägar filmen kommer ta. Tyvärr tar det roliga slut ganska snabbt och skådespelet sjunker illavarslande fort när fler personer blir involverade i handlingen. Och plötsligt är Desperation precis en sådan King-film som jag vant mig vid; slätstruken, seg och effekter som så uppenbart härstammar från TV-filmernas värld.
Desperation, som för övrigt måste vara ett av de snyggaste ortsnamnen någonsin, är verkligen inget jag rekommenderar till någon annan än er som samlar på varenda King-relaterad produktion som någonsin existerat. Och de som gör det lär ha så mycket filmer i lägenheten att det torde vara mission impossible gånger fem att ta sig fram till ytterdörren för att gå ut och köpa Desperation. Men tummen upp för de inledande 25 minuterna i alla fall.