En präst, en fysiker, ett medium, en professor och en mamma och hennes son fastnar i en hemsökt herrgård i New Orleans, där de tillsammans måste klura ut kåkens mysterium innan en fasansfull vålnad fångar en av deras själar. Detta är handlingen i Disneys nya spökhistoria som baseras på nöjesattraktionen med samma namn, och som blir Stormusens senaste försök att filmatisera skräckturen sedan Mupp-versionen och Eddie Murphy-filmen från 2003. För folk som är bekanta med nöjesparken kanske detta fungerar som mysig fanservice, men för folk som inte har någon som helst koppling till dessa gengångare kommer detta mest vara en olidligt trist familjefilm.
Den största frågan man ställer sig efter att ha sett Haunted Mansion är: varför var detta ens ett biosläpp? Haunted Mansion är som gjord för streamingträsket och fungerar betydligt bättre som bakgrundsbrus i vardagsrummet, för detta kommer att tråka ut familjer i de stora salongerna. Det är nämligen aldrig särskilt roligt, och det är aldrig särskilt läbbigt. Det är en parad av CGI-proppade scener som saknar fokus och personlighet, vilket såklart var att vänta från en film som mest fungerar som reklamfilm för åkturen. Jag hade dock ändå hoppats på att regissören Justin Simien hade kunnat gjuta mer mer liv i Owen Wilson, Rosario Dawson, Danny DeVito och Jared Leto än gastarna i sig.
Filmens bästa karaktär är, hör och häpna, ett spöke som vi knappt ser skymten av. Huvudpersonen hemsöks av en gammal sjöbuse som mer än gärna kikar på Deadliest Catch och är den enda i filmen som har en personlighet som inte känns påklistrad, olikt majoriteten av filmens cast. Många av de emotionella trådarna känns artificiella och platta, där manuset känns onödigt spretigt och klumpigt strukturerat. Filmen är bara två timmar och 15 minuter långt, men känns bra mycket längre när tristessen kickar in efter sisådär 40 minuter. Ungarna kommer att gäspa sig fram till sluttexterna, vilket de vuxna också lär göra.
Haunted Mansion är en film som känns mer rimlig som seg Disney Plus-underhållning än en bioupplevelse, för här får man inte mycket valuta för biopengarna. Historien är så tam och slätstruken att inte ens filmens annars charmiga stjärnor lyckas göra något vettigt med materialet. Det saknas helt enkelt själ hos dessa hemsökta själar och som filmisk åkattraktion vill man bara hoppa av denna sövande skräckkomedi så fort som möjligt.