Tidigare delar ur denna artikelserie:
Franska självmordstankar
Dränkt i Dubai-lyx
På luffen i Vegas
Industrispionage hos Sega
Itagaki behövde min arm
Gabe Newells smutsiga tröja
Telefonsamtalet kom under en väldigt snäv deadline där vi och då framförallt jag låg lite väl långt efter med tidningsarbetet inför stundade trycklämning av Gamereactor #100 som naturligtvis var ett superviktigt nummer av papperstidningen. Take Two hörde säkert bara på min röst att det inte var läge att under 51 minuter prata väder och vind, frågade direkt om vi ville resa till Boston för att hälsa på hemma hos Irrational Games och träffa teamet bakom Bioshock Infinite. Jag svarade såklart "Ja tack!" och hoppade tillbaka i tidnings-crunchen och bara ett par veckor senare, utsövd och uppvilad satt jag på KLM-flyget från Frankfurt till Boston.
Jag minns mycket väl det snudd på bisarra snöovädret som dragit in över Boston när vi flög in. Det var kritvitt. Landningen var skakigt nervös och resan från flygplatsen in till hotellet såg mer ut som ett superblåsigt vinter-Lappland än något annat. Efter att ha checkat in på hotellet som låg blotta kvarteret från Irrational Games huvudkvarter stod jag vinterklädd nere i lobbyn, redo att så snabbt som möjligt leta rätt på närmaste Five Guys Burgers, som tillsammans med Burger Fi varit min favorithamburgerkedja.
En av receptionisterna på hotellet varnade mig både en och två gånger om snöstormen och dess framfart, vilket jag besvarade genom att så trevligt som möjligt berätta att jag är född och uppvuxen i norra Sverige där vi under sju månader per år lever i den typen av vinterväder. För mig var det vardagsmat, för den spanska samt franska tidningen som var med på samma pressresa - var vädret förknippat med uppspända ögon och en ständig vägran att röra sig utomhus.
Five Guys låg relativt nära hotellet enligt Google Maps och med parka, mössa och täckhandskar samt mina Red Wings (som verkligen rest runt hela jordklotet med mig genom åren) traskade jag dit och jag minns mycket väl hur spökligt tomma gatorna var. Ingen rörde sig utomhus utöver de retromysiga, rödmålade plogbilarna som patrullerade Bostons vintervita stadsgator. Det var en av de mysigaste kvällarna jag någonsin upplevt och min dubbla ostburgare med dubbel laddning bacon på Five Guys var otrolig.
Att Ken Levine & Co inte fortsatte göra Bioshock-spel är en av de stora sorgerna inom spelvärlden, om du frågar mig. Hans två spel, första och sista, är fantastiska titlar (och även Bioshock 2 är rejält underhållande).
Dagen efter var en helt vanlig söndag, minus det faktum att hela Boston var dränkt i snö och de aktiviteter som Take Two planerat för oss hade via ett gruppmail slängts i sopkorgen och dagen var "fri" för oss alla. Jag pratade med den spanska, holländska och franska tidningens skribenter som bodde på samma hotell och de avsåg att bara jäsa på hotellet och försöka vänja sig vid tidsskillnaden, medan jag med min skraltiga rygg (som på den här tiden inte var stelopererad och lagad) behövde upp och röra lite på mig. Promenader, fick det bli. Vintrigt vackra sådana genom Boston, som jag anser vara USA:s vackraste stad.
Måndagen inleddes med en överdrivet stor frukost på en diner ett par kvarter från hotellet och jag minns väldigt väl hur jag åt något som hette "Waffle Pupz" som var våffelsmetbollar som friterats i jordnötsolja och sen dränkts i florsocker och sirap, och de var naturligtvis alldeles otroliga. Nyttigt också, kan jag tro. Vi skjutsades sedan i två stycken sprojlans nya 7-serie BMW:s till studion och jag minns hur jag satt i baksätet och funderade över hur jag skulle ha råd med en ny 750-Beemer, som var så pass tyst, bekväm och välutrustad att jag drabbades av något slags akut ha-begär.
Irrational Games lokaler var och förblir några av de minst påkostade och "designade" som jag stött på när det kommer till större utvecklare. De huserades i ett kontorshus från sent 70-tal och det mesta såg slitet ut och gammalt. Lite som kontoren i amerikanska The Office, med ljusbruna gamla heltäckningsmattor och soffor som det spillts både en och 400 gånger i. De allra flesta av det 200 man starka teamet hade dessutom gått på efterlängtad semester efter att under crunch slutfört det mycket efterlängtade Bioshock Infinite och en av våningarna var spöklikt tom.
Vi var fem tidningar som bjudits in till denna resa och fick veta att fem amerikanska tidningar/siter skulle avlösa oss ett par dagar senare vilket innebar att detta var en förhållandevis exklusiv inbjudan med endast tio stycken "Outlets", på det hela sammantaget, skickats hem till Irrational. Vi placerades i ett murrigt gammalt konferensrum och väl där bar ett cateringbolag in subs, chips, chokladkakor och läsk/vatten och i samma veva som vi alla började plocka på oss förnödenheter (minns mackorna som otroligt goda) klev producent och visionär Ken Levine in i rummet med tillhörande sovmorgonsfrisyr.
Ken var glad men det syntes tydligt att han var väldigt, väldigt trött. Kläderna satt lite snett, ögonen var sömniga och det första han sade var att han ursäktade sig på förhand eftersom han genomgått ett antal dygn utan sömn, för att tillsammans med sitt team få färdigt ett av tidernas mest efterlängtade spel, alla kategorier. Vi fick se en tio minuter lång demonstration av Infinite inklusive en intressant inblick i politiken i Columbia och vad som inspirerat Ken att skriva en helt ny historia snarare än att fortsätta med mördandet nere i Rapture. Ken berättade om hur Take Two till en början inte ville att Irrational Games skulle överge undervattensstaden utan fortsätta berätta fler historier i spelvärlden de redan byggt upp, men att han lyckades övertala sina producenter där om att det var dags att röra sig vidare, upp i molnen.
Artikeln "Himmel eller helvete" trycktes i Gamereactor Magazine #101, mars 2013.
Amerikansk exceptionalism och objektivism tillsammans med ett spelsystem där Booker och Elizabeths relation stod som huvudnumret i en omfångsrik och påkostad berättelse var det som kommunicerades där på plats och allt vi fick se såg mycket bra ut. Efter detta pratade Levine om utvecklingsprocessen med oss under en dryg timme, gick igenom det första spelet och dess försäljning och det var efter det dags för oss att få provspela en specifik portion ur Bioshock Infinite.
Efter testspelningen fick vi en rundvandring i studions andra delar (som också var tomma) varpå vi kördes till hotellet för att kunna renskriva lite material och vila ett par timmar för att sen skjutsas till en restaurang nere vid vattnet, i hamnen i Bostons sydöstra del, där vi åt suverän mat i en väldigt gemytlig miljö. Middagssamtalen handlade naturligtvis mycket om Bioshock, Bioshock 2 samt Infinite som vi bara några timmar tidigare fått klämma lite på och jag minns mycket väl hur eniga vi var (samtliga tidningar på plats) om att det kändes väldigt, väldigt lovande. Jag minnas även hur den spanska skribenten från en tidning som jag inte minns namnet på, mitt i middagen såg förvånad ut när han kom till slutsatsen att jag var han... Den där chefredaktören från den där tidningen som samlade på speltoaletter. Haha! "Are you the guys who have gathered hundreds of pictures of toilets in games?!" Japp, yes! Det är vi. Det stod då klart att det i mångt och mycket är arvet vi lämnar efter oss. Gameractors legaxy... Haha. Pisspaus, den internationella storsuccén. Det kan jag inte annat än skratta åt, vilket vi också gjorde runt det där middagsbordet.
Dagen därpå var det dags för intervjuer med delar av teamet. Huvudnumret var naturligtvis en pratstund med Ken Levine och Take Twos PR-chef gjorde det klart för samtliga av oss speljournalister att var och en av oss skulle få 30 minuter ensamma med herr Levine och inte en minut mer. Jag hade från början tänkt dyka lite djupare i Kens psyke och försöka få ur honom mer än bara de standardmässiga PR-klyschorna som förmedlats vid tidigare intervjuer i samband med Bioshock Infinite. Jag minns hur jag fick köpslå med utgivarens representant på plats om vad jag ville försöka göra rent redaktionellt och det faktum att intervjun i sig skulle tryckas i åtta länder. Efter en stunds gnagande gick Take Two med på att låta mig få två eller kanske även tre "slots" vilket gav mig som mest 90 minuter med Ken och som minst 60. Vilket såklart fungerande.
Här hittar du artikeln "Himmel & Helvete" från Gamereactor #101
Ken inledde intervjun med en ursäkt, igen. "Jag är verkligen helt slutkörd, du får ursäkta min tillfälligt låga energinivå". Sen bar det av. Vi pratade om Bioshock som koncept och om hans fascination för religion, politik, sekter och historia och vi pratade länge. Levine är en sån herre som fascinerar från första till sista meningen och hans förmåga att beskriva sina egna visionär och dra inspiration från allt och alla, är något som naturligtvis gjort honom till en vår världs mest aktade spelproducenter. Ungefär två tredjedelar in i vår inplanerade intervjutid frågade Ken om det gick för sig att han lade sig ned i soffan som stod inne på hans kontor, där vi satt i varsin fåtölj - inledningsvis. Naturligtvis, svarade jag. Det jag då inte visste var att Ken avsåg att somna mitt under pratstunden, vilket är en av de mest obekväma situationerna jag någonsin upplevt under Gamereactors numer 22-åriga liv. Där satt jag, och stirrade på en överarbetad, utmattad man som precis somnat under en intervju.
Ken Levine i egen hög person (12 minuter senare somnade han i denna soffa).
Vad skulle jag göra? Knacka gubben lite lätt på pannan, harkla mig jättehögt, stampa i golvet, härma ett 33K-modem (superhögt och med ytterst gäll stämma) eller bara inse att gubben måste få sova efter flertalet veckor med bristfällig och ofta utebliven nattsömn? Jag smög ut ur hans kontor, tyst som en mus, informerade studions PR-ansvarige som på ett väldigt tillmötesgående sätt schemalade ett telefonsamtal veckan därpå, med Ken, där jag fick möjlighet att ställa resten av mina frågor.
Innan vi lämnade Irrational Games och innan vi lämnade Boston ville Ken i egen hög person ge oss alla ett minne från Bioshock Infinite samt från studion i sig. Vi fick alla en stor vit kartong som innehöll en lifesize-version av kråkdrycken (Vigors) "Murder of Crows" som skulpterats och målats av en lokal Boston-konstnär. 200 stycken hade tillverkats, delats ut till alla i utvecklingsteamet samt fem stycken till oss från presskåren. Vi på Gamereactor har under alla år haft som policy (med nolltolerans) att inte ta emot gåvor under våra studiobesök men jag minns väldigt tydligt hur jag bröt min egen regel där och då, tackade vänligt, bad Ken signera den med guldpenna och stoppade ned den i min väska. Väl tillbaka på hotellet började jag packa och tanken slog mig att packningen, på grund av den flera kilo tunga kråkan och dess väl tilltagna emballage, möjligen skulle göra min väska överdrivet tung.
Kråkan som blev en dyr affär för en viss holländsk spelredaktör.
Jag var på den här tiden svagare än en mycket gammal tant på grund av all ryggproblematik och ett av ledorden när jag reste land och rike runt i jobbet var att packa väldigt, väldigt lätt. Jag minns hur jag där och då övervägde att lämna kråkan på hotellrummet, för min egen rygghälsas skull, men naturligtvis kvävde jag tanken snabbt och plockade med mig den hem. Ungefär två månader senare informerade den gode herr Mäki mig om att kråkan, som jag ställt på mitt skrivbord hemma på Gamereactors Östersundsbaserade kontor, blivit en snackis och värderats till många tusentals kronor. Jag fick under en helt vanlig arbetsdag en länk från Jonas och greps av någon slags förtjust glädjechock när jag såg att skulpturen som jag släpat hem från Boston nu var värd långt över 25 000 kronor. Jag sålde den kort därefter, via Ebay. Styggt nog (sorry Ken, jag var bara tvungen) och fick betydligt mer än den initiala Ebay-värderingen. En entusiastisk spelsamlare i Atlanta budade hem den och ville i samband med köpet även ställa en bunt frågor (via telefon) om min tid hemma hos Irrational Games.
Ungefär en månad efter detta reste jag till Montreal med Ubisoft för att kika på Splinter Cell och jag kommer verkligen aldrig att glömma första kvällens ytterst trevliga pressmiddag och det samtalet runt det bordet. Den holländska speljournalisten som var med till Montreal var även en av de som deltog under Boston-besöket hemma hos Irrational Games och den här gången hade han kombinerat arbete med semester och plockat med sig sin trevliga fru. Mitt under själva målet började vi prata om Boston och om hur trevligt vi alla hade när jag ställer frågan om han sålt kråkan ännu?
- Den vi fick av Ken Levine?
- Ja exakt
- Jag lämnade den på hotellrummet i Boston, orkade inte släpa hem den
- Den är värd 5000 dollar nu, jag sålde nyligen min
Chocken som grep tag och liksom vred om hela hans ansikte kommer jag aldrig att glömma. Smärtan som hans ögon tryckte gick utanpå det mesta och när hans fru blev varse om hur han kastat bort minst 50 000 kronor, förvandlades en i övrigt supertrevlig middag till en uppvisning i minst sagt tryckt stämning, haha.
Tidigare delar ur denna artikelserie:
Franska självmordstankar
Dränkt i Dubai-lyx
På luffen i Vegas
Industrispionage hos Sega
Itagaki behövde min arm
Gabe Newells smutsiga tröja