Den gamla sitcom-giganten Seinfeld har verkligen skjutit skarpt på slutet med flertalet uppmärksammade uttalanden om såväl dagens komik som filmvärlden och dess fasliga förfall. Ingen är rolig längre, alla är politiskt korrekta vänsterpatrask och Hollywood har effektivt dödat all själ, all charm och allt hjärna i det som en gång var hans favoritunderhållningsform. En del av det han sagt under marknadsföringsarbetet med regidebuten Unfrosted har varit vettigt. Det finns såklart en viss sanningshalt i det faktum att Hollywood idag nästan uteslutande ser film som ett sätt att marknadsföra produkter såsom Marvel, Transformers, nya Star Wars och allt där i mellan samtidigt som jag har svårt att se uttalandet om stå upp-komikens förfall som något annat än rent effektsökeri.
Subgenren "Corporate Biopics" är så oförskämt bisarr, primärt eftersom den bara berättar påhittat nonsens, för det mesta.
Det vore dessutom en helt annan sak om Seinfeld först sade att dagens komik är uddlös, hämmad, feg och politiskt korrekt - och att filmvärlden är stendöd sett till kreativitet och hjärta, om han sen backade upp dessa åsikter med en sjuhelvetes komedi enligt gamla skolan, dränkt knivskarpa referenser, vasst manus, välskrivna karaktärer och humor som faktiskt kändes fräsch och orädd. Med Netflix-filmen Unfrosted gör han tyvärr inget av det där. Han går i gamla trötta fällor, gång-på-gång. Han bjuder på vad jag skulle vilja kalla idisslad, uttjatad, slö och slapp komik utan egentligt existensberättigande. I Unfrosted blir Jerry Seinfeld i allra högsta grad en del av sitt eget problem.
Seinfeld må vara en fantastisk stand up-komiker men som skådespelare är han ju faktiskt helt, helt värdelös.
Unfrosted utspelar sig under det glada 60-talet och är en fiktiv hitte-på-story om hur Kellogs uppfann Pop Tarts, den där amerikanska, ikoniska frukostdesserten som körs i brödrosten. Filmen marknadsförs som en så kallad "Corporate Biopic" men har inget med sanningen att göra, egentligen. Visst fanns det på den här tiden enligt historieböckerna tuff konkurrens mellan frukostflingejättar som Post, Quaker State och Kellogs men hela premissen, karaktärerna, storyn i sig och all estetik som byggts upp likt en slags Edward Scissorhands-liknande, skev drömvärld dränkt i 60-talsfunkis och maximalt uppskruvad färgmättnad - Har absolut ingenting att göra med verkligheten, av vad som faktiskt hände. Något som jag finner ytterst, ytterst bisarrt.
Hugh Grant spelar över så hårt att hans ambitiöse, surmulne teaterstjärna under Tony the Tigers ikoniska mask aldrig blir rolig.
Precis som i fallet med Tetris-filmen och framförallt filmen om Blackberry är Unfrosted absolut helt meningslös av det enkla anledningen att filmskaparna (i det här fallet Jerry Seinfeld himself) inte är särskilt intresserade av att verkligen berätta en festlig historia om vad som faktiskt hände, utan istället bara diktar ihop någon slags låtsaskedja av bisarra sagoincidenter förklätt som "baserad på verkligheten" vilket både förvirrar och förpestar. Varför skulle jag vilja sitta och titta på en film om frukostkriget på 60-talet, med fokus på Kellogs som företag och deras interna företagskultur, som är till 99% påhittad och så tramsig att det ofta nästan känns absurt? Seinfeld traskar runt mellan Kellogs avdelningar, förolämpar kollegor, hotar Rice Krispies-maskotarna med stryk och försöker enligt bästa förmåga att uppmuntra en surmulen Tony the Tiger (Hugh Grant) vars Shakespeare-ambitioner försvårar hans till synes busenkla uppdrag att grymta i diverse svart/vita TV-reklamer. Det finns inget värde i det här för mig, särskilt inte när den hopslängda låtsashistorien är någon slags uppvisning i fantasilös surrealism.
Drösvis med namnstarka komiker finnes med och scenografin är brutalt fin, men det spelar ingen roll när filmen helt saknar mening, värde, humor.
Det blir dessutom redan i introt plågsamt uppenbart att Jerry Seinfelds största svaghet som komiker alltid varit hans i det närmaste bedrövliga kapacitet som skådespelare. För hur mycket jag än skrattat åt Seinfeld, var det aldrig någonsin åt Jerrys karaktär eller sakerna han sade. För han var vare sig naturlig,m trovärdig, bra eller rolig i den där serien. Det var George och Kramer som skapade skratten för egen del och här, i Unfrosted, ser det aldrig för en sekund ut som att Jerry verkligen menar vad han säger. Det blir inte bättre heller av att polaren och komikern Jim Gaffigan är ännu sämre i sin roll som Kellogs-chefen Edsel, eller att den numer osannolikt uttjatade Melissa McCarthy bara spelar sig själv för 100:e gången i rollen som den korpulente sekreteraren Donna. Det enda som räddar Unfrosted från vårt allra lägsta skräpbetyg är det faktum att Don Draper och Roger Sterling från Mad Men dyker upp för att pitcha reklamkampanjen kring Pop Tarts och är så pass otrevliga att jag brast ut i ett ordentligt skratt. Med det var ett enda skratt det, på 93 minuter. Resten var mest suckar och irriterade fnysningar, för detta är en renodlad skräpfilm det.