För att gå så långt som att citera ingen mindre än Cary-Hiroyuki Tagawa när han i Mortal Kombat gjorde sitt livs roll som ruskpricken Shang Tsung; "Värdesätt dessa ögonblick, som om de vore de sista". För skådespelare som Nicolas Cage växer inte sannerligen inte på träd. En schweizisk armékniv som tar sig an allt som kommer i sin väg utan en tillstymmelse till fasa.
Ständigt redo att utmana och förnya sig själv, pendlande mellan allt från djupt excentriska självstudier till hjärtskärande draman eller djärvt komiska porträtt. Cage karriär har i sanning varit en berg-och dalbana rågad av djärva höjdpunkter likväl som förödande ogynnsamma fadäser. Men även i kölvattnen av de mest olyckliga filmproduktioner har det alltid varit Nicolas Cage man minns.
Han är en konstant och som uttalat för jämnan gör sitt yttersta för att sätta en positiv spinn på varje situation och rollfigur. Ett påstående som ringer sant även i Benjamin Brewers dystopiska skräckfilm Arcadian där vi får följa Nicolas Cage i rollen som Paul. En ensamstående far som med sina två söner gör sitt bästa för att överleva i Dublins utkanter i spåren av en katastrof.
Med mörkret och natten kommer odjuren krypande likt hungriga ulvar. De klöser, river, huffar och puffar på portarna till Paul och sönernas kryp-in, där varje skymning är en noggrant koreograferad dans av rutiner ämnad att säkerställa den lilla familjens fortlevnad. Ett mantra som Cage karaktär gång på gång hamrar in i sina tonårspojkar; är vi säkra, är allt stängt och låst.
Det är en inrutad existens som inte helt oväntat är allt annat än vad de två tonårspojkarna egentligen drömmer om. Friheten lockar, likväl som grannens jämnåriga dotter och det är en stundtals ansträngd dynamik som lånar sig väl till Cage nedtonade porträtt av fadern. Han blir både ankare och identitet för en film som inte nödvändigtvis har någon själv.
Det postapokalyptiska landskapet med fokus på familj och sammanhållning har vi trots allt redan fått uppleva ett antal gånger och berättarmässigt gör Arcadian väldigt lite för att särskilja sig från tidigare produktioner. Man sköljs över av en god dos av deja vu, och trots ett mer än kompetent hantverk framstår Benjamin Brewers film som inget mer än en försumbar återupprepning av trötta idéer.
"Kom ihåg nu pojkar, håll er borta från fruntimmer, de är livsfarliga".
En tydlig amalgamation bestående av lika delar It Comes At Night, The Last of Us och kanske främst John Krasinski A Quiet Place. Med det sagt innebär det inte att Arcadian inte underhåller, men utan Cage jordnära porträtt av familjefadern Paul, som tveklöst är Arcadians stora behållning, så finner jag det ytterst tveksamt huruvida någon egentligen skulle vilja bemöda sig med Brewers irländska postapokalyps.
Detta blir än mer tydligt när fokus sedermera skiftar allt mer till de två sönerna, och Cage roll blir en mer marginell och åsidosatt sådan. För i samma stund tappar Arcadian all förmåga att bibehålla undertecknads fokus, och trots kompetent skådespel från dess resterande ensemble så är helt enkelt inte filmen vidare fängslande eller tänkvärd. Lägg därtill ett oanständigt skakigt kameraarbete och ett manus helt utan schvung eller riktning.
Arcadian erbjuder helt enkelt väldigt lite anledning till att vara värd din tid. Den är både försumbar och klumpig med ett manus som haltar värre än en trött gammal zombie. Nej, gör dig själv en tjänst och skippa denna sömniga exkursion i Dublins utkanter.