Det är ingen enkel uppgift det där, att följa upp vad vi på Gamereactor har kallat är en av av 2010-talets grymmaste filmjävlar. Mad Max: Fury Road var, är och förblir stilbildande, banbrytande och direkt epokavgörande sett till sitt dieseldränkta vanvett. Det är en film som har gjutits in i våra näthinnor och brännmärkt våra hjärnor med sin rasande musik och sin våldsamma filmpoesi. George Miller var klok nog att inte göra exakt samma sak i sin prologfilm Furiosa: A Mad Max Saga; den må hämta mycket från Fury Roads vanställda filmuniversum, men det här är en helt annan slags best. Det här är en vilande, smartare best som inte ryter ifrån i onödan eller biter till förrän det är rätt ögonblick.
Fury Road kan bäst beskrivas som en adrenalinspruta rakt in i hjärtat, där man våldsamt rycks in i Millers galna filmvärld från första till sista bildruta. Spinoffen Furiosa däremot känns mer som att Miller vilar foten på pedalen, inväntar en grön signal medan motorn morrar under huven. Som medpassagerare stannar man upp mer och utforskar den australienska postapokalypsen innan Miller trycker ner pedalen. Furiosa är med andra med mer av en "slow burn", vars hämndtematik långsamt bränner både näthinnor och tempo. Detta är mer av ett komplement till 2015, som här fyller i luckor som inte egentligen behövde fyllas men som man tillfredsställa som fansen som kände att 2015-rullen var lite väl tunn. Oroa er dock inte: här finns inga som helst säkerhetsbälten som spänner åt Miller; här flödar och gnistrar kreativiteten likt exploderande bensindunkar.
Hur mäter sig då denna actiontäta prolog med den audiovisuella ursinnesorkester som var Mad Max från 2015? Furiosa når inte riktigt upp till samma vansinniga höjder sett till berättandet, men det gör inte Furiosa sämre för det. Här ser vi snarare en försiktigt kapitel-uppdelad ökensaga om maktkamp och överlevnad, där vi ser Furiosa ryckas ifrån sitt grönskande barndomsparadis och kastas rakt in i käftarna på ruffiga MC-råskinn. En av dessa ökenparasiter är spelad av Chris Hemsworth, en makthungrig fjant kallad Dementus som visar sig vara läskigt effektiv och ruskigt skoningslös när saker och ting inte går hans väg. Det är ingen Imortan Joe det rör sig, men det är stor skillnad på den clown han gestaltar i Marvel-filmerna och den straffande fadersfiguren han spelar här. Det är en underhållande figur som både skäller och biter, med andra ord.
Furiosa är en svindlande filmupplevelse som ändå lyckas särskilja sig från Fury Road sett till skala och ton. Vi ser från början hur Furiosa nästlar sig in i hierarkin hos Immortan Joe, som fåordigt lyckas hitta och forma sin väg till hämnd. Anya Taylor-Joy är fenomenal i en roll som tidigare har axlats av Charlize Theron och ger Furiosa en storögd udd som drivs av hat och vedergällning. Återigen har vi att göra med en riktigt hård hjältinna som vägrar vika sig, hur många gånger hon än möter djävulen bland sandstormarna. Den groteska värld om hon omringas av slutar aldrig att fascinera och ibland vill man bara stanna på en och samma plats för att verkligen ta in hur drabbad hon är. Men det här är också en film som vägrar stanna kvar på en och samma plats alltför länge. Även om filmskaparen drar i bromsen då och då är historien alltid i rörelse, alltid underhållande, alltid fokuserad i den ständigt fascinerande Mad Max-mytologin.
Vad som inte riktigt fungerar för mig är egentligen filmens smått utdragna längd, där man mot det femte krigshärjade kapitlet börjar känna att man mest vill ha ett slut på hämndhistorien - en historia som vi dessutom redan känner till på förhand, då vi redan känner till Furiosas öde i Fury Road. Jag var inte heller något stort fan av de söliga övergångarna mellan några kapitel och vissa sekvenser, vilket gjorde att det ibland kändes onödigt tradigt och traggligt att ta sig genom. Man märker också av de digitala kompromisserna mer än i Fury Road.
Där slutar dock kompromisserna, för i det stora hela är Furiosa: A Mad Max Saga ingenting annat än en fantastiskt skruvad bioupplevelse och ett sinnessjukt välgjord appendix till Fury Road. Det är en bombastisk blockbuster-best av vidunderligt hög klass. Ännu en gång skäms vi bort av en uppenbart passionerad regissör som inte ser tyglar i sitt filmskapande, utan låter motorerna tala istället för att fastna i filmkonventionernas många fällor. Furiosa bjuder här på en tystare energi, en annan slags mentalitet som gör denna prolog till mer än bara en dos av samma sak: det är ett lika förundrande som blekt actionspektakel som trots sina helvetiska filmvärld ändå rymmer ett mänskligt litet hjärta bland de brinnande motorerna.