1977 släpptes The Hills Have Eyes, en trevlig och brutal film signerad Wes Craven. Drygt tio år senare kom uppföljaren, en trist och ytterst medioker tillställning som borde ha lämnats ogjord. Remaken på The Hills Have Eyes dök upp 2006 och var en alldeles eminent liten exploitationrulle. Och nu så kommer då uppföljaren till den och jodå, mönstret upprepar sig, liksom första uppföljaren är den verkligen inte mycket att hänga i splatterjulgranen.
Att skriva att tvåan tar vid där första filmen slutar är inte helt sanningsenligt, eller rättare sagt så är det helt fel. Nu är det istället en bunt militärer som råkar illa ut. Eller Nationalgardet kommer de kanske ifrån. De beter sig hur som helst som ett gäng scouter och blir lätta offer för släktingarna(?) till de inavlade kannibalerna som vi lärde känna i första filmen. Den här gången har de vanskapta ökeninvånarna lite nymodigheter för sig; de samlar på sig kvinnor som kan avla fram barn till dem. I övrigt är det inga större nymodigheter utan svordomarna, kroppsdelarna, hudåkommorna och inälvorna haglar som sig bör i genren.
Däremot saknar den precis den egenskapen som gör att till exempel första filmen skiljer sig från exploitationmängden; spänning och minnesvärda karaktärer. Personligen kunde jag inte ens lägga på minnet vad alla militärnissarna hette eller vem som var vem. Regissören Martin Weisz (hans första stora film) har helt enkelt inte gjort ett särskilt bra jobb men framförallt har Craven själv, som skrivit manuset, gjort ett rejält felbeslut när han bestämde sig för att ge sig i kast med den här uppföljaren och förse den med en tämligen intetsägande handling. Dessutom släpade snubben med sig sin son Jonathan i manusarbetet vilket definitivt borde föranledda inställda Fars Dag-presenter flera år framöver.
Summa kardemumma: Splatterfest men ändä inte särskilt festligt. Ett gäng vänner och en rejäl dos trötthet krävs för att det ska löna sig att hyra den.
Utgåvan är betydligt mer glädjande. Bilden är härligt mörk utan att tappa i de allra mörkaste delarna. Dolby-spåret dunkar på rejält vilket faktiskt känns viktigare än balansen i just detta fallet. Extramaterialet är hyfsat digert och bloopers är ju alltid kul att se på. Borttagna scener och featuretter bjuds det också på.