"Galenskap för två", lyder titeln. Tanken var väl att förena den snedvridet psykotiska och numer fängslade mördaren Arthur "Joker" Fleck med den i slutändan minst lika mordiska Batman-antagonisten och Gotham City-ikonen Harley Quinn i en tumultartad knäppgöksfest. Problemet är väl bara att Baksmällan-gubben Todd Philips verkar ha gått ibn i denna produktion med något slags grandiost storhetsvansinne, hög på sin egen framgång och på kuppen glömt att skriva ett vettigt manus.
Joker (2019) var briljant. Låt oss klargöra och slå fast så mycket, direkt. Visst... Philips hade tjuvkikat på Scorseses gamla rullar Taxi Driver samt King of Comedy både en och 127 000 gånger och bjöd väl i grunden på förbluffande få egna idéer, men Joker var ett bländande bevis på att det inte alltid är nödvändigt, heller. Att vara originell. Istället var den filmen gripande mörk, fascinerande i sitt porträtt av mannen som skulle bli Batmans ärkerival och Gothams värsta odåga. En stilistisk karaktärsstudie målad med blod och vitt smink, dränkt i atmosfär och karaktär - inte minst tack vare en storspelande, fantastisk Phoenix i huvudrollen.
Todd Philips bjuder här på en av de mest misslyckade uppföljarna genom alla tider.
I Joker: Folie à Deux, är allting sämre. Mycket, mycket sämre. Filmen tar avstamp i Arthurs tid på Arkham där han nu sitter fängslad för sina brott i den förra filmen. Här tillbringar Philips hela den första halvan av sin hett efterlängtade uppföljare och jag förstår tanken, såklart. Bygga en tight, lortigt mörk atmosfär om sinnessjukdom och om isolering, utanförskap och hur tuffa tider bygger hårda gubbar. Arthur ska ju fortsätta "formas" här då han trots alla bestyr i den första filmen fortfarande inte är redo att möta Batman, trist nog. Problemet är bara att Philips version av en mörk Shawshank-version inte fungerar. Manuset haltar. karaktärsstudien känns som en enda lång upprepning och musikalnumren blir inte sällan skrattretande.
Den andra halvan av den här filmen är ett klaustrofobiskt rättegångsdrama där en obstinat Fleck står till svars inför Gotham Citys jury och ingen gång under vare sig den första eller andra delen känns det som om detta är ett seriöst försök att verkligen försöka bygga vidare på storheten i den förra filmen. Detta känns snarare som ett ytterst hafsigt ihopkastad lunchidé till pjäs som kanske skulle kunna agera som ett inklippt montage i en film om hur Arthur tar sin plats som Kingpin inom stadens undre värld, snarare än något annat. Få dramaturgiska idéer har fått koka klart här. Få manér har arbetats igenom tillräckligt för att underhålla eller väcka någon slags tanke. Jokern är ingen Joker i den här filmen, mer som ett vandrade frågetecken. Harley känns inte som den Harley som hon borde vara medan exempelvis Harvey Dent är så underrepresenterad och ofärdig som karaktär att det är svårt att förstå Philips intentioner.
Varför göra en film om Harley, Joker, Two-Face i Gotham som ju längre filmen går, har mindre och mindre att göra med den värld som de härstammar från? Den enda naturliga utvecklingen här, inför denna uppföljare, hade ju naturligtvis varit att slänga upp en luttrat mordisk, cynisk, smart och manipulativ Arthur mot Batman och kastat in Harley Quinn på högerkanten som dåraktig hjälpreda. Vem går och ser ännu en film om Jokern där Batman inte finns representerad. Vem bryr sig om vad som sker i rättssalen när vi alla vet att han slinker ut ur Arkham både en och 30 gånger under alla de år som han tampas mot Batman?
Musikalnumren är många till antalet och lika platta som meningslösa.
Jag kan definitivt uppskatta att man som regissör försöker göra våra ultrakulörta serietidningsklyschor till karaktärer mer mänskliga, att världen görs mer verklig. Det finns dock en uppenbar och plågsamt tråkig brist på motsatser här. Nyanser är såklart välkommet, allt behöver inte vara svart eller vitt och lika väl som att Harley och Joker kan vara missförstådda, präglade av utanförskap och ensamhet kan Batman vara en produkt av den minst sagt problematiska uppväxt som vi alla känner till. Det gör för egen del Batman till världens bästa serietidning. Och inget av det där finns representerat i den här filmen. Inte ett smack. Dikotomin mellan ont och gott saknas helt och utan åtminstone något slags hot om Läderlappens närvaro och översyn, känns Philips trevande försök till ännu en djupdykning i Arthurs psyke i det närmaste meningslöst.
Utöver alla dessa problem anser jag att musikal-biten i den här filmen är under all tänkbar kritik. Phoenix kan till att börja med inte sjunga, låter mestadelen av tiden som en misshandlad sällskapskatt och hans försök till Dean Martin-doftande "räzz" känns enbart malplacerat och löjligt. Lady Gaga gör tappra försök att ta över i stort sett samtliga musikalnummer och gör det så storslaget och uppumpat som det bara går, men inte för en sekund fungerar det sångbaserade dialog som Philips här skrivit. Det blir verkligen bara pajigt och känns i slutändan bara som ett dyrt, uppblåst, riskfyllt experiment som verkligen misslyckades på alla fronter.