När Dreamworks rullade ut den första trailern för The Wild Robot var jag snabb med att rycka på axlarna. "Phah! Ser ut som en karbonkopia på Järnjätten". Så lät det. Och så såg det ju onekligen ut. Stor scifi-robot krashlandar på Jorden och tvingas alliera sig med en bunt nyfikna rävar/fåglar för att överleva och mitt i allt det där utvecklas en okrossbart stark vänskap, mot alla odds. Barriärer bryts, det digitala möter det analoga. Kärlek över gränserna. Et ytterst välbekant grepp inom film i allmänhet och animerad familjefilm i synnerhet, såklart. Men det skulle relativt snabbt visa sig att Den vilda roboten inte har särskilt mycket gemensamt med Järnjätten, trots allt. Den står på egna robotben och bjuder på massor av hjärta.
Roz stötter tidigt på den föräldralösa ankungen Brightbill och beslutar sig för att axla rollen som surrogatmorsa.
Den vilda roboten inleds med en scen där vi får bevittna hur den vänliga serviceroboten Roz kraschlandar på Jorden. Vilsen och halvtrasig försöker den hitta sin plats i skogen, jagar serviceuppdrag, ställer frågor till vettskrämda småfåglar och trillar nedför varenda ravin och klippkant som går att finna. Det börjar lite som en rolig barnsketch. Lustigt och hastigt med vurpor, vrål, skrik och mer vurpor. Det tar dock inte särskilt lång tid innan historien och det tempo som den berättas i saktas ned och börjar bygga ett djup som känns äkta, som har mening och upplevs som finstämd.
Roz gör sitt yttersta för att försöka kontakta moderskeppet, försöker få sin antenn att fungera igen och målas upp som förhållandevis meningslös när det bevisligen saknas människor att servera/assistera. Det tar dock inte lång tid innan en föräldralös liten ankunge slår följe med roboten och kräver dess omhändertagande för att kunna överleva. Tillsammans med räven Fink (Pedro Pascal) ger de sig ut på ett äventyr som för egen del hamnar i samma kategori som Järnjätten samt Lejonkungen där karaktärer och personligheter dröjer sig kvar och där klockren komik varvas ursnyggt med en välskriven sensmoral om mening och motivation.
Pedro Pascal gör ett suveränt jobb som den lömske men trots allt omtänksamme räven Fink.
Regissören Chris Sanders är en av genrens riktiga veteraner. Han samskrev manusen till Lejonkungen, Aladdin, skrev och regisserade Lili & Stitch samt regisserade Draktränaren. Den vilda roboten har han skrivit och regisserat och nu är det dags för en Oscar här, kan jag känna. Det finns en balans i berättandet i den här filmen som många animerade familjefilmer ridag ofta saknar, en originalitet i karaktärerna som är enkel att tycka om och det blir aldrig för sliskigt eller utstuderat när känsloyttringarna tar plats i bild. Istället är Den vilda roboten finstämd, vacker och väldigt rolig på ett vis som underhåller såväl en åttaåring som en 47-åring. Att den har en "tecknad" 3D-stil som får den att se ut som om den bestod av animerade akrylmålningar gör knappast saken sämre.