När ett fullskaligt krig mot Rohan hotar att avsätta det stolta kungadömet måste Hammerhand-klanen agera snabbt. Medan kung Helm är alldeles för stolt för att backa från striden blir det istället hans modiga dotter Hera som måste ta itu med det invaderande Dunlending-folket för att försvara Rohans heder och befolkning. Inkräktarna leds dock av en skoningslöst blodtörstig rival, Wulf, som är villig att gå hur långt som helst och överge sin mänsklighet för att få sin hämnd mot Rohans kungafamilj.
Nu har vi alltså gått över tröskeln till Warner Bros. nya Sagan om Ringen-mjölkning, där den första satsningen är en actionspäckad anime-film från självaste Kenji Kamiyama (som bland annat ligger bakom de animerade Ghost in the Shell-showerna). Det är ett märkligt experiment som har använt Peter Jacksons filmer som skiss och som faktiskt börjar lovande - även om animationen känns ojämn. Ibland skiftar det från att vara rejält snyggt, till att kännas billigt när pratande karaktärer animeras bakifrån för att slippa animera rörliga munnar. Ändå är det kul till en början att se Midgård från Kamiyamas ögon, där i synnerhet Brian Cox glänser som den Hoarah Loux-doftande krigaren Helm.
Problemen börjar dock uppenbara sig när det väl är dags att trappa upp ett slags inbördeskrig i Rohan och man inser väldigt snart att det inte direkt rör sig om något nytt under solen. Allt från retorik till vändpunkter känns återanvänt, där slaget om Rohan blir mer av en animerad remix av Två Tornens allra största höjdpunkter med väldigt lite nytt att säga. Vi har sett allt förut, och mycket bättre gjort. Filmen har sina stunder, men för det mesta klampar den mest rakt ner i klyschorna. Sedan när det väl ska börja kastas ut kända namn och referenser till Ringen-trilogin, som om publiken hade glömt att detta utspelar sig i Midgård, himlar man mest på ögonen.
Det ska dock sägas att The War of the Rohirrim är en betydligt bättre Sagan om Ringen-film än Jacksons egna Hobbit-trilogi, som vi ju alla vet drunknade i CGI-gegga och innehållslösa manus. Trots det hoppiga berättandet lyckas den rödhåriga hjältinnan sticka ut med glöd och Ghibli-influerade pondus, och kontrasten mellan henne och den nedriga antagonisten fungerar väl. Bakgrundsbilderna är också hutlöst vackra, men animationen i sig kan som sagt svänga från snyggt till andefattigt. Och däri ligger filmens verkliga problem: det borde ha funnits mer eld och liv bakom animationen i ett av världens största följetonger, för ofta får man ett väldigt platt intryck av berättarformen och i längden känns det mer som en Crunchyroll-produktion man hellre vill kika på TV-soffan än på bio.
Är man ett inbitet fan finns det säkert smaskiga detaljer att gotta sig med, men för den genomsnittliga Sagan om Ringen-tittaren lär War of the Rohirrim kännas som mer av samma. Det är egentligen inte en dålig sak i sig för de som har längtat tillbaka till ett Midgård som inte har besudlats av Ring of Power-trams. Det är bara det att en film med Sagan om Ringen-titeln förtjänar mer än så här.