30 år efter att radarparet Wallace & Gromit fängslade den kriminella geniet Feathers McGraw, en uttryckslös pingvin som mestadels drivs av ondska och diamantstöld, är det dags att återbekanta sig med världens farligaste fågel. Feathers ruvar nämligen på en förskräcklig hämnd inifrån sin lortiga zoo-cell, där han planerar att sätta dit uppfinnaren Wallace och äntligen lägga labbarna på The Blue Diamond.
Wallace & Gromit är alltså officiellt tillbaka med sin andra långfilm sedan The Curse of the Were-Rabbit och är precis lika ljuvlig att uppleva som man har hoppats på. Aardman-studion har enbart finslipat konsten att skapa känslor med hjälp av lera, för varje bildruta är en fröjd att se. Det finns så mycket liv bakom dockorna att man ständigt häpnas av vad man kan göra med lera (samt en del digitala effekter, såklart). Det är såklart inte helt oväntat från studion, men vad som inte var helt väntat var hur tam filmens ton känns i jämförelse med studions många andra produktioner. Wallace & Gromit har alltid varit familjevänlig underhållning, men denna gång lutar det mer till de minstingarna där hemma än de vuxna.
Den fräcka humorn från tidigare Wallace & Gromit - i synnerhet den lysande Were-Rabbit - känns nämligen som bortblåst här, där mycket av fokuset läggs på de gulliga mekaniska trädgårdstomtarna som snabbt blir påfrestande. Den något slätstrukna tonen påminner exempelvis om den senaste Chicken Run-filmen, som ju tonade läskigheterna för de minsta. Vuxna kommer absolut också ha kul med filmen, men vissa partier kommer mest att vara lite väl utdragna och historien fungerat bättre som en kortfilm eftersom filmen inte bjuder på särskilt många överraskningar. Jag skulle dock ljuga om jag påstod att Vengance Most Foul inte var underhållande, för det är den ju. Hela resan är fylld av lekfullhet, uppfinningsrikedom och actionspäckade upptåg som till och med konkurrerar med senaste Mission Impossible-filmen där mot slutet av filmen.
Wallace & Gromit: Hämnden har vingar är en fartfylld och kul familjefilm som garanterat kommer att underhålla hela vägen. Det underliggande temat om hur beroende människan har blivit av teknologi må vara något svag och den där käcka humorn går inte riktigt att känna igen längre, men kreativiteten och hjärtat bakom den leriga ytan gör detta till ännu ett lyckat Wallace & Gromit-äventyr.