Om du sliter upp mig ur min gubbsömn mitt i natten, grabbar tag om varsitt öra i varsin hand och skrikfrågar vilket världens bästa band är... Svarar jag tio av tio gånger samma sak, samma band - samma gäng musiker; Led Zeppelin. Jag är ett superfan. En fanboy. En dedikerad Zeppelin-dåre. Jag äger CD-skivor, LP-skivor, posters, böcker, autografer och allt där i mellan och har en inramad porträttbild av Bonzo här bredvid mig, på min kontorsvägg. Zep är mina husgudar och Physical Graffiti anser jag vara tidernas finaste rockplatta i tät konkurrens med Synchronicity signerat Sting, Andy och Stewie.
Fyra riktiga monstermusiker som sktivit ett par av de absolut bästa rocklåtarna som någonsin gjorts.
När Sony meddelade under fjolårshösten att de snickrade på den första riktiga, officiella, ordentliga, mest påkostade, mest djupgående dokumentären om hur Zeppelin blev till, började jag svettas. Ymnigt. Jag började räkna dagarna och när Becoming Led Zeppelin nu äntligen finnes att hyra via flertalet Video on demand-tjänster, har jag naturligtvis sett den. Två gånger faktiskt. Hur bra är den då? Ingen superhit, direkt. Tyvärr. Ingen Ramble On... Eller Immigrant Song, om vi säger så. Detta är enligt mig mer Going to California än Stairway. Mediokert och dessvärre rätt enkel att glömma.
Jag hade tveklöst förväntat mig mer än ett par kortare intervjuer och arkivbilder vi redan sett.
Becoming Led Zeppelin tar avstamp i Yarbirds och Jimmys tidiga år i bandet tillsammans med gitarrguden Jeff Beck. När de funkiga rockfåglarna upplöstes och Page, tillsammans med Jones och Bonzom, bildade Zeppelin och började karva fram låter såsom Communication Breakdown med flera, får jag som tittare följa med via intervjuer med samtliga tre levande bandmedlemmar samt gamla, brusigt gryniga, flimriga arkivbilder på ett antal 60-talsspelningar. Pratstunderna med Page, framförallt, är alltid intressanta och här får vi som fans veta lite mer om bandets första skivdeal med Atlantic och hur det kom sig att brittiska debutanter fick ett av USA:s största skivbolag att skriva på papper som lovade att de inte skulle lägga sig i bandets musik eller produktioner, alls. Detta var toppen, för egen del, och något som jag trots flertalet biografiska böcker inte riktigt kände till men resten av denna dokumentär är enbart gammal skåpmat, tyvärr.
Firma Page/Plant var precis som rytmkombon Jones/Bonzo en otrolig duo.
Becoming Led Zeppelin känns som så många andra moderna "dokumentärer" mer "intervjufilm" än en riktig dokumentär. Tre gubbar pratar ett fåtal gamla minnen och arkivbilder på bandet som vi redan sett, mängder av gånger, spelas upp i samma veva. Det blir aldrig särskilt levande, vi får aldrig någon större insikt eller inblick och på det vis som de bara sveper över Bonham och det arv han lämnade efter sig, irriterar mig. På det stora hela är två timmar tillsammans med världens bästa band aldrig fel men så hypad som denna film varit, hade jag absolut förväntat mig mer.