Mel Gibson vs Bruce Willis: Vem var actionkungen?

Vi fortsätter att syna Hollywoods hårdaste gamla krutgubbar i sömmarna. En djupdykning bland explosioner, skitiga linnen, svettiga pannor och one-liners som levereras med dödlig precision, där tiden nu har kommit för Bruce Willis och Mel Gibson att möta varandra i episk strid. För vem av de två var egentligen den hårdaste, mest brutala under 80- och 90-talet? Den gyllene videoåldern där man som liten palt drömmande stod och botaniserade bland utbudet i den lokala kiosken, ständigt i jakt efter nästa fix, nästa överdådigt våldsamma, blodiga upplevelse.

Jämfört med tidigare farbröder vi avhandlat här så kändes Gibson och Willis kanske en aning mer relaterbara. Det var inga män som gav anspel på att vara större än livet självt. Inga pumpade, pulserande muskler eller flashiga cykelsparkar. Nej, det var snarare en mer alldaglig representation av den arbetande mannen som av olika anledningar fann sig i de mest extraordinära av situationer. Gibson med sin utpräglade känslighet, gränsande på oförutsägbar och psykotisk. En märklig blandning av explosivt våld och feeling - som om Hamlet hade haft en hagelbrakare.

Likaså var Willis inte heller någon vidare speciell herre. Han var aldrig den bäst tränade i rummet men käften var rapp och hans enträgenhet var något som märktes av i många av hans filmer. En snubbe som inte tog skit från någon, och som aldrig var rädd för att stå upp för vad som var rätt. En alldaglig hjälte helt enkelt, om än en sådan som till synes hade fler liv än en katt och som knaprade glasskärvor till frukost. Så vem av de två herrarna var egentligen kungen av action under deras glansdagar, lås oss gräva lite och väga musklerna mot vansinnet.

Mel Gibson
Mannen, myten, frisyren (eller ja, den kraftigt berusade antisemiten - kanske?). Vettvillingen sprungen från den australiensiska vildmarken, utrustad med ett tydligt irländskt temperament och branschens kanske mest uttrycksfulla ögonbryn. Som Max Rockatansky satte han standarden för hur man ser cool ut i läder, och i rollen som Riggs i Dödligt Vapen gav han trauma ett ansikte. Lika delar actionhjälte som charmerande dåre. En dynamitgubbe som gått sin egen väg och som i en alternativ värld faktiskt hade kunnat ha axlat rollen som James Bond under 80-talet. En roll som han blev tillfrågad men av olika anledningar tackade nej till. För lite brittisk elegans? Vem vet. Men det hade kanske fungerat.

Bästa filmerna:

• Max Max 2: The Road Warrior (1981) - Turboversionen av filmen som satte Gibson på kartan. Smutsen sprutar när Rockatansky sladdar sig igenom ett postapokalyptiskt Australien med en mullrande V8 som huvudsakligt soundtrack. Här är ord överflödiga, snack är trots allt för kvinnor. Rockatansky väljer istället att stirra omkull världen med sin blick från helvetet när han gör upp med allt och alla som kommer i hans väg. Briljans och gasolin, allt man någonsin kan önska.
• Dödligt Vapen (1987) - Klivet från fåordig ensamvarg till självmordsbenägen snut med dödsförakt och svart bälte i karate är ganska rejält. Men Gibson spred sina vingar och blandade klassisk buddy cop-humor med en grävskopa av känslor. Dödligt Vapen är ren och skär magi och tillsammans med Danny Glover bildar de två ett av 80-talets mest ikoniska och välbalanserade team. Att uppföljarna sen inte höll måttet, det är en annan femma.
• Braveheart (1995) - Historiskt korrekt? Nej, inte det minsta. Gibsons försök till att porträttera William Wallace är ungefär lika historiskt korrekt som att flyga understöd med en F-16 under attacken mot Pearl Harbor. Men vad spelar det för roll när våldet är så vidunderligt vräkigt. Braveheart är hård som satan och den blå krigsmålningen är som grädde på moset.

Sämsta filmerna:

• Bird on Wire (1990) - En putslustig actionkomedi som mest känns som Dödligt Vapens motsvarighet till Crystal Pepsi. Med andra ord, en produkt som ingen någonsin efterfrågade och som glömdes bort innan året ens hade hunnit nå sitt slut. Visst, Goldie Hawn är väl lite skoj och hon gör sitt bästa. Men Bird on Wire är ett rejält stolpskott som bör undvikas.
• Air America (1990) - Mel och Downey jr som piloter under Vietnamkriget? Ingen regelrätt katastrof, men en film som under omständigheterna ändå känns lite märkligt slätstruken. Gibson upplevs som kroniskt frustrerad och man kan ana att han egentligen, helst av allt, skulle vilja spränga en lada eller pryla en ruskprick, snarare än att ratta runt ett överdimensionerat flygplan.

Bruce Willis
Eller ja, Walter Bruce Willis som den gode herren egentligen heter, ett regelrätt kobojsarnamn - actiongubben som lyckades omvandla sitt obefintliga hårfäste och sin smutsiga uppsättning av linnen till haute couture. För filmstjärna var absolut inte en självklarhet för den New Jersey-sprungna mannen, som tog den långa vägen till Hollywoodhimmeln. Från att ha charmat TV-tittarna som privatdetektiv David Addison i dramaserien Moonlighting, så cementerade han sig i filmhistorien i samma ögonblick han yttrade sitt första Yippee-ki-yay och satte Hans Gruber på plats. Där och då så blev Willis box office-kung.

Bästa filmer:

• Die Hard (1988) - Ja men vad trodde du? Vi snackar trots allt om filmen som förändrade allt, och dessutom kan titulera sig som tidernas antagligen mest omdiskuterade julfilm. En ständigt lika underhållande och het debatt. John McClane är ju trots allt det närmaste action-Jesus vi kan komma. Linne och maskingevär. En vanlig jävla snubbe som bara råkade vara på rätt (?) plats vid rätt tid, och dessutom hade en riktigt rapp käft. Det var 90 minuter som fick oss att glömma Arnold och bevisade att vad som helst är möjligt med vilja av stål. Die Hard råkar också lustigt nog vara en av de filmer som bär ansvar för att ha dragit igång lånekarusellen i Hollywood. Fem miljoner dollar fick Bruce för rollen som McClane, en direkt absurd summa för tiden, speciellt då han i princip bara var känd från TV vid det laget.
• The Last Boy Scout (1991) - Oförtjänt bortglömd actionrökare som är fylld till bristningsgränsen av så där härligt, kompromisslöst våld som får en att bara vilja krama kudden och mysa. Sylvass dialog och roll som klippt och skuren för Willis, med en av 90-talets bästa one-liners. Touch me again and I'll kill you.
• Pulp Fiction (1994) - Förvisso inte en actionfilm i klassisk bemärkelse, men det är omöjligt att ignorera Willis roll som Butch Coolidge, boxaren med ett hjärta av guld - eller i varje fall klocka av guld. Hans scener med Ving Rhames är oförglömliga. En källare, ett katana och en förbannad mängd blod. Ljuvlig briljans.

Sämsta filmer:

• Hudson Hawk (1991) - Upp som en sol och ner som en Hans Gruber. Nog för att Willis gjort sin beskärda del skräp genom åren, inte minst under slutampen av karriären. Men Hudson Hawk är bara konstig. Ett klavertramp av rang som får en att fundera på vad han eller hans agent egentligen tänkte vid tillfället. En musikalisk actionkomedi. Fullständigt bisarr och speciellt då han fortfarande vid detta tillfälle red på framgångsvågen från Die Hard.
• Color of the Night (1994) - Drömmen för alla som någonsin önskat beskåda Willis snorre. En mardröm för alla andra. Rörig och sömnig erotisk thriller som emellanåt får för sig att försöka maskera sig som någon form av actionfilm. Vem fick för sig att godkänna detta manus?

Så vad blir då slutsatsen av detta. Är det Gibson med sina labila känslomässiga utspel eller Willis som den cyniska charmknutten som är hårdast av de två? En inte helt enkel duell i mitt tycke. Mel får väl sägas vara aningen brutalare, och definitivt mer lössläppt. En galning med hjärta. Men å andra sidan var Bruce Willis lite mer traditionellt tuff, en överlevare mot alla odds som helt klart kändes mest alldaglig av de två. Han är kaxig och har rätt attityd, men överskuggas av Gibsons råa intensitet.

Hade det hela sett annorlunda ut ifall vi även inkluderat deras respektive senare, mer dramatiska verk. Sjätte sinnet, Apocalypto, Unbreakable eller Signs? Mycket möjligt. Men i min bok är detta en oavgjord strid. För varför välja när man istället kan sätta igång Die Hard och Dödligt vapen i följd, luta sig tillbaka i soffan, moffa käften full av popcorn och bara njuta av två stjärnor på toppen av sitt game. En tid då actionhjältarna inte behövde några larviga superkrafter - bara vilja, vrede och en rejäl skopa jävlar-anamma.

Vem anser du vara kungen av action mellan de två, under 80- och 90-talet?

Missa inte tidigare delar i denna följetong:
- Arnold vs Stallone: Vem var actionkungen?
- Seagal vs Van Damme: Vem var actionkungen?