Två stora namn, två episka karriärer. Under 90-talet och till viss del även det tidiga 2000-talet var Nicholas Cage och John Travolta två namn att associera med explosiv underhållning. Det var monument fast rotade i Hollywoods actionlandskap. Svettiga linnen, skottsäkra blickar och hinkvis av överspel. Men vem av de två kom bärandes på de fetaste bössorna, vassaste one-liners och bjöd på de rökigaste explosionerna? Låt oss dyka ner i deras filmografi under perioden för att försöka fastställa en gång för alla, vem av de två som egentligen var actionkungen.
Nicholas Cage:
Vill man göra det lätt för sig så skulle man kunna beskylla Cage för att vara självaste personifieringen av nepotism. Grabben är som bekant född Coppola, men vägrade att rida på arvet och familjenamnet, utan valde istället att byta namn. Inspirationen? Ja, det fann han i Marvel-karaktären Luke Cage och med intensiva överspel, intensiva blick och oförutsägbara val av roller blev Nicholas Cage snabbt ett unikum i filmvärlden. Från storspel till parodi, svängningarna var enorma. För likväl som att han kammade hem en Oscar för sin prestation i Leaving Las Vegas, så lät han på intet sätt det komma att styra honom. Utan sadlade snabbt om till actionhjälte i flugvikt, med filmer som Con Air och Face/Off.
Fullträffar:
- The Rock (1996) - En actionrökare av rang. Stöpt i svett och macho-attityd med en perfekt neurotisk Cage i centrum av vansinnet. Stanley Goodspeed är inte en karaktär man glömmer i första taget och att se denna nerviga kemist ge sig i kast med att infiltrera ett belägrat Alcatraz med självaste Sean Connery vid sin sida är ren och skär poesi. Explosionerna är mustiga, musiken är episk och actionscenerna avhandlas på löpande band. The Rock är perfektion och de som vågar påstå annat har fel och bör skämmas.
- Con Air (1997) - Högtflygande action där Cage, utrustad med den antagligen mest absurda söderdialekten som någonsin fångats på film, tvingas göra upp med ett helt flygplan av vettvillingar. Detta är peak 90-tal med allt vad det innebär. B-film med A-budget och en mullet så fager att självaste Fabio Lanzoni antagligen blev avundsjuk. Con Air är rent och skärt vansinne. En laddning högkoncentrerat trams rakt in i kroppspulsådern som gör en helt kollrig av lycka. Den ultimata grabbfilmen att mysa med i soffan och en av 90-talets skarpast lysande stjärnor på actionhimmeln.
- Face/Off (1997) - Duvor och slowmotion. Detta är John Woo i högform, backad av två överspelande dårar och en filmbudget som heter duga. Resultatet var också ett stycke vanvett som gjorde även den mest härdade av actionfantaster helt svettig av lycka. Allt är fullständigt bananas och de hypervåldsamma scenerna står som spön i backen. Face/Off är definitionen av att trycka plattan i mattan. En redig kultruller som är lika kriminellt underhållande idag som då.
- 8MM (1999) - Mörkare än en gothklubb i november och mer deprimerande än Iors memoarer. Förvisso inte en actionrulle men att få vara med när Cage dyker ner i snuff-filmens själlösa värld är en upplevelse som står ut över det vanliga. 8MM är helt utan ljus och hemsk på alla dess sätt, men likväl också omöjlig att slita sig från.
Stolpskotten:
- Snake Eyes (1998) - Brian De Palma borde vara likställt med en home run. Men icke. Snake Eyes tappar bollen redan i första halvlek och Cage spelar som om han snortat hela manuset.
- Captain Corelli's Mandolin (2001) - Två timmar tortyr. För vem i hela friden bad om att få se Nicolas Cage talandes med italiensk brytning i en romantisk krigsfilm? Absolut ingen. Captain Corelli's Mandolin är som att vara fast i ett billigt Hallmark-drama utan slut. Eländigt, tafatt och förbannat uselt.
John Travolta
Men John Travolta då? Denna discokung från New Jersey som under det glada 70-talet fullkomligen exploderade på dansgolvet. Saturday Night Fever gjorde honom till megastjärna över en natt och Grease cementerade honom som en av de hetaste skådespelarna i Hollywood. Men 80-talet var tufft och en rad kommersiella fiaskon höll på att köra Travoltas karriär i botten. Staying Alive gick visserligen hem hos publiken men kritikerna sågade den längs fotknölarna, och likaså blev Amy Heckerlings Titta han snackar en oväntad men välbehövlig framgång. Men det var egentligen först nära Tarantino, med hjälp av Pulp Fiction, lyckades slita Travolta tillbaka in i rampljuset som karriären återigen fick fart på riktigt. Plötsligt var discokungen het igen, och med bakåtkammat år och giftig blick attackerade han Hollywood med full kraft.
Fullträffar:
- Pulp Fiction (1994) - Smutsig rå och maxad med scener som vi aldrig kommer att glömma. Pulp Fiction var den ultimata comebacken och öppnade dörren till ett helt nytt kapitel för Travolta. Lite feta, lite coolare och förbannat mycket råare. Som Vincent Vega är han iskall och oförglömlig. Det blir knappast mer kult än så här.
- Broken Arrow (1996) - En riktigt fet actionkalkon doppad från topp till tå i ostfondyn. Travolta som sliskig skurk är förbannat underhållande och trots att filmen knappast är någon av John Woos bästa, ganska långt från det faktiskt, så går det inte att argumentera emot att underhållningsvärdet är i topp. Macho-trams av finaste sort.
- Face/Off (1997) - Den kultigaste av kultfilmer. Ja, jag tar med den även en andra gång för att den är så löjligt röjig. Hur kan man inte älska Face/Off? Travolta får leva ut sina mest absurda och tokiga sidor som regelrätt psykopat, något han dessutom gör nästan obehagligt bra. Action blir sällan mer galet och underbart än så här.
- Swordfish (2001) - Klyschigt cyber-trams med massa techno-babbel. Men nog tusan är det coolt ändå, och Travolta fullständigt äger varje scen han medverkar i.
Stolpskotten:
- Battlefield Earth (2000) - Ska man skratta eller gråta? Ett sci-fi-asko baserat på en av Hubbards romaner. Travolta spelar elak rymdgubbe med dreads och filmkameran är konstant snedvinklad. Man vill bara lägga sig i ett dike och dö. Battlefield Earth är katastrof-usel och det är i all ärlighet mer underhållande att titta på färg som torkar än att försöka genomlida denna eländiga gegga.
- Lucky Numbers (2000) - Travolta spelar vädergubbe i denna wannabe-komedi om ett riggat lotteri. Behöver jag ens säga mer? Ren och skär misär.
Vem tar då hem actionkronan? Om vi snackar ren intensitet, explosioner per minut och krutröksdoftande underhållning så får jag nog säga att Cage tar hem det. The Rock, Con Air och Face/Off är liksom nära nog omöjliga att konkurrera mot. En ohelig treenighet, en trestegsraket av kaos, och Cage (över)spelar dessutom på det där speciella vis som bara han kan, som om det gällde liv eller död. Travolta är möjligen lite mer nyanserad och Pulp Fiction väger så klart tyngre än bly. Men straffpoängen han bär med sig efter att ha släppt lös Battlefield Earth drar ner hans coolhetskonto, rejält.
Nicholas Cage var helt enkelt tuffast. Han gjorde fler filmer, tog större risker och är i slutändan också mer minnesvärd. Bara det faktum att han gjorde sina egna stunts i Con Air - inklusive den scen där han hoppade från flygplanet. Respekt. Travolta hade sina ögonblick - och en comeback vi aldrig glömmer - men Cage är Hollywoods motsvarighet till en Molotovcocktail. Explosiv och helt jävla underbar. Viva la Cage, med lite Travolta vid sidan om. Och mellan de två fick vi ju också, trots allt, den mest maxade 90-talsupplevelsen någonsin i Face/Off. Så det ska vi vara glada över.
Vem anser du vara kungen av action mellan de två, under 90- och 2000-talet?
Missa inte tidigare delar i denna följetong:
- Arnold vs Stallone: Vem var actionkungen?
- Seagal vs Van Damme: Vem var actionkungen?
- Mel Gibson vs Bruce Willis: Vem var actionkungen?