Diskussionen drog igång går här på redaktionen och jag tror att de allra flesta deltog, förutom möjligtvis Marie och Joel som inte tordes höra talas om de mest nyttjade av ingredienser i dagens (och dåtidens) skräckfilmer. Vad är läbbigt? Vad skrämmer mig? Vad skrämmer dig, sett till beståndsdelar av en rysare? Vilka genreklyschor fungerar verkligen och därmed är aktuella av en tydlig orsak, vilka gör det icke? Smaken gick såklart isär här på Gamereactor, spretigt, högt och brett precis som den alltid gör. Få saker är mer subjektiva än film och då primärt - vilka filmer och vila dramaturgiska manér som skrämmer oss. Jag tänkte (som ett svar på Maries gamla artikel Livet som fegis) kåsera lite om var jag står i allt detta.
Jag ser mig inte son någon tuffing. Jag ser mig inte som särskilt macho, heller och jag gör aldrig en grej av att försöka vara tuffare eller hårdare än vad jag är. Att kunna vara sårbar och erkänna en slags närhet till sina känslor är för mig inte bara mänskligt utan en viktig del av att vara man, också. Med det sagt (det räcker med känslotramset nu, Petter) är jag verkligen ingen räddhare av mig, har så aldrig varit. Jag har blivit riktigt ordentligt skraj ett par enstaka gånger i mitt liv och de är jag övertygade om hade skrämt skiten ur alla. En av dem var när jag reste hem från en riktigt rutten Thailands-semester (det landet återbesöker jag verkligen aldrig, det var en soptipp - rakt av) och åskstormar gjorde att planet var på god väg att gå sönder. När piloten meddelade oss om att vi skulle bli tvungna att nödlanda, och hela skiten skakade som en minibuss som någon slungat nedför en ravin, då var bajskorven i mitt fall cirka tre centimeter utanför kroppen, redan.
Nej, du är inte läskig - inte ens med blött hår. Du är nybadad och ska nu äta kvällsfika.
Den andra gången (som jag kan komma ihåg) då jag blev så jävla skraj att jag i stort sett bara skakade var när min dotter Vega föddes utan andning och var ett par ynka sekunder från att avlida. Hon, jag och en påpassligt placerad narkosläkare skyndades ut ur rummet på förlossningsavdelningen och in i ett annat där hon mer eller mindre återupplivades. Jag har nog aldrig varit så rädd i mitt liv, tror jag, vare sig innan eller efter men det var ju såklart krampaktig oro snarare än terror, och kanske därmed inte riktigt räknas. Det här med att vara rädd för mörker, spöken eller mördare - har aldrig riktigt slagit in för egen del. Jag har verkligen aldrig varit skraj för mörkret och det var här som jag under gårdagens redaktionsdiskussioner anklagades för att vara påklistrat macho. Jag tror inte det stämmer, utan att få detta till något slags försvarstal nu. Jag tror bara att jag är lite för rationell och lite för icke-instinktiv när det kommer till alldagliga rädslor.
Jag älskar som du vet film, jag ser otroligt mycket film och har så alltid gjort. Jag har sedan 80-talet samlat på film och jag vet att jag alltid kommer att älska det. Skräck likväl som action, drama, komedi, thrillers och allt där i mellan. Det finns dock väldigt då skräckfilmer, genom tiderna, som skrämt mig. Eller åtminstone lyckats skapa ett så pass trivsamt obehag att jag ens minns vad den i grunden handlade om. Alien skrämde mig som 13-åring, minns jag. Psycho skrämde mig som tioåring, såklart och cirka en procent av det sitter i än idag. Bilden på Psycho-huset ger mig lite, lite, lite kalla kårar även om det gått snart 40 år sedan jag först såg den. The Descent (Instängd) samma sak. Jag vet att jag tjatat om den här på sidan (och i Gamereactor Magazine) många gånger tidigare men det var en märkvärdig filmupplevelse på så många sätt. Filmen anlände på DVD-skiva med handskriven etikett på den, från filmbolaget (för recension). Vi hade precis byggt klart vår för sin tid svinfina testrum på Gamereactors dåvarande redaktion och monterat vår första riktiga projektor och en 103"-duk. Den förstas filmen jag och dåvarande filmrecensent Johan Bergström spisade där inne, på maxvolym, var The Descent och den var ryslig. Jag minns att jag mådde lite illa efteråt, vilket såklart var ett lysande betyg till en lysande skräckis.
Nej, du är inte läskig - även om du har munnen på vid gavel. Du ska stoppa in kvällsgröt i det där hålet istället och sen gå och sova. Det är skola imorrn.
Mer då? Sinister tyckte jag var genuint läbbig även om slutet var något av ett antiklimax för hela skrämselgrejen. The Witch var inte läskig men den var mörk och hutlöst atmosfärisk, lämnade något slags avtryck. Utöver dessa kan jag tyvärr inte erinra mig om särskilt många andra skräckrullar som jag sett som fått mig att känna någon slags rädsla. Eller känna något alls, för den delen. Detta trots att jag säkert sett 600 stycken vid det här laget. Under gårdagen dök trailern för Barbarian-gubbens nya skräckis Weapons upp (vi postade en nyhetsnotis om det här på sidan) och det var då som jag startade en dagslång diskussion när jag sade till mina kära kollegor att barn - är det minst läskiga jag vet. Omen, Village of the Damned, The Grudge, The Ring, Pet Sematary, Children of the Corn, Exorcisten, Insidious, Unborn, The Prodigy, Orphan... Det finns verkligen ingenting av det där som är ens det minsta lilla läskigt i min värld och skräckfilmer med barnspöken eller barnmördare kommer för egen del aldrig att vara otäckt. Inte ens lite. Noll. Nothing. Zero. Personligen begriper jag ingenting av hur det där ens kan skrämma den mest lättskrämda av vuxna människor. Barn är nämligen aldrig läskiga.
Nej, du är inte läskig - du har pippilotter.
Barn är motsatsen till läbbiga. De är små, svaga och harmlösa och även om ett spöke lyckats lägga beslag på dem, djävulen krupit innanför skinnet på dem eller om deras långa, svarta hår är konstant blött - blir de för min del inte läskigare för det. Jag har sett så ofantligt många skräckfilmer där demonungar ränner runt med uppspärrade ögon och försöker skrämmas men här hemma är det inte särskilt mycket mer skrämmande än en normalstor myra. Jag har barn, två stycken till och med. Hur arga de än är eller hur "besatt" de än är, kan jag utan problem bunta ihop dem båda till en boll av ben och semidålig personhygien och sätta mig på dem. Ofta klår jag dem båda med en hand, medan jag äter, pratar i telefon eller arbetar med den andra.
Barn är inte läskigt. Inte i någon film och de kommer heller inte lyckats skrämma i kommande Weapons, tyvärr.