Ja jisses, var ska man börja när man ska recensera världens mest sedda TV-serie någonsin som visats i alla kontinenter utom Antarktis. Skriver man spalter efter spalter om Hasselhoff, hur baddräktsmodellerna blivit tightare och mer avslöjande för varje årgång eller väljer man någon helt annan ingångspunkt?Hur som helst satt jag klistrad framför Baywatch när det begav sig. Ledmotivet var ju så coolt, pojkarna söta och miljöerna ljuvliga.
Eller var det verkligen så? Ledmotivet framstår inte som så coolt idag, pojkarna måttligt söta och miljöerna tja. Med den globala uppvärmningen så har vi det klimatet här också. Nästan. Men nu snackar vi skarven mellan 80 och 90-tal där enkelheten och det färggrälla anslaget dominerade tv-serierna. Inget CSI, Dexter och Ghost Whisperer i sikte.
Och visst är det där charmen med Baywatch ligger, att det är ett arv från en svunnen tid. En tripp längs Memory Lane med Timotej-shampoo, snabba lösningar i slutet av varje avsnitt och en övertydlig dramaturgi. Givetvis är det mer kult än bra men när jag råkar titta på DVD-boxen så ler jag lite för mig själv och det är ett gott tecken. Enkelhet och rakhet i TV-serier ska inte underskattas, framförallt inte om man kan krydda det med nostalgi.
Här har vi alltså första säsongen där sagan om badvakterna på Malibu Beach tar sin början. Singelpappan Mitch Buchanan (Hasselhoff för bövelen!) basar över enheten Baywatch, ett gäng unga och attraktiva livräddare som inte är sena att komma springandes i röda baddräkter när nöden kallar. Och det gör den ju ganska ofta. Vad mer ska man säga. Jag tror jag överlämnar det till dvd-fodralet: Sist i är en badkruka! Och det blir inte jag.
DVD-boxen innehåller 1035 minuter, alltså hela första säsongen. I den bästa av världar hade man önskat sig massa smaskigt extramaterial och kommentarspår av en berusad Hasselhoff. Nu bjuds det inte på något vilket är lite trist.