Som ett stort fan av den tidigare Fear Street-trilogin, som blandade tonårsdrama, 90-talsnostalgi och en oväntat djup tematik, hade jag höga förväntningar på denna fristående uppföljare. Tyvärr levererade den varken spänning, originalitet eller känslomässig tyngd. I stället fick jag en ytlig, förutsägbar och stundtals irriterande generisk filmupplevelse som på sin höjd förmår vara medioker. Det är synd, för potentialen fanns där.
De brutala morden är snygga men kan aldrig kompensera för filmens brister. // Netflix
Filmen utspelar sig i slutet av 1980-talet och handlar om Lori Granger. Hon är en utstött high school-elev som i ett försök att tvätta bort sitt skamfilade familjenamn och ta kontroll över sin egen framtid, bestämmer sig för att kandidera till balens drottning. Men det som borde bli en klassisk "coming-of-age"-resa förvandlas snabbt till en slasher där balens övriga kandidater börjar dödas, en efter en. Upplägget hade kunnat bli en effektiv blandning av tonårsdrama och mordmysterium, men genomförandet faller platt. Dock med undantag för de brutala och snyggt utförda morden.
Det största problemet med Prom Queen är dess totala avsaknad av identitet. Den försöker vara retro-slasher, tonårssatir, mordgåta, allt på samma gång, men lyckas inte fullt ut med något av det. De 80-talsinfluerade miljöerna och musiken är visserligen snyggt återgivna på ytan, men det känns mest som ett tomt skal, som en TikTok-filterversion av decenniet snarare än något autentiskt. Och där filmer som Fear Street: 1994 och Fear Street: 1978 utnyttjade sin tidsanda för att bygga en stark känsla av plats och social kontext, känns Prom Queen snarare som om den bara klätt ut sig. Visserligen är det härligt med lite Eurythmics och Roxette, men tyvärr är 80-talskänslan för billig för att övertala mig.
Karaktärerna är också ett stort minus. Lori är tänkt att vara en komplex, missförstådd huvudperson - men trots ett tappert försök från huvudrollsinnehavaren att göra henne sympatisk, förblir hon mest en karikatyr. Hennes dialog är stel och hon saknar en tydlig utvecklingsbåge. Ännu värre är resten av rollistan där framför allt rivalen Tiffany är platt, stereotypt elak och utan nyanser. De vuxna karaktärerna (bland annat spelade av Chris Klein och Lili Taylor) är dessutom så överdrivna att det gränsar till parodi att jag behöver ta fram skämskudden då detta är mer skrämmande än själva morden. Det är som om manuset inte litar på att publiken kan förstå subtilitet, så allting måste skrivas med versaler.
Huvudkaraktären är ovanligt platt för att vara med i Fear Street. // Netflix
Utan att avslöja filmens twist så känns det som att manusförfattarna tagit genvägar istället för att bygga upp en trovärdig intrig. Motivet till varför dessa mord sker på den efterlängtade balen och inte någon annanstans är inte bara svagt, det är också dåligt integrerat i resten av historien. Inget i filmens första två tredjedelar pekar mot detta avslöjande på ett meningsfullt sätt, och istället för att ge tittaren en "aha-upplevelse" framkallar det mest en axelryckning.
Dessutom är tempot i filmen ojämnt. Första halvan är långsam och fylld av utdragna scener där karaktärer grälar om ytliga problem, och när skräcken väl sätter in känns det redan för sent. Det är slasheraction utan själ, som om någon bockat av en checklista snarare än försökt skapa något minnesvärt. Filmen känns aldrig farlig, aldrig spännande - bara mekanisk. En annan aspekt som verkligen saknas här, särskilt i jämförelse med de tidigare filmerna, är den emotionella kärnan. Den ursprungliga Fear Street-trilogin lyckades överraska genom att faktiskt ta upp teman som marginalisering, förtryck och klasskillnader - utan att det kändes forcerat. I Prom Queen saknas det helt.
Mördaren känns aldrig någonsin ruskig eller originell. // Netflix
Matt Palmer, som regisserat filmen, har tidigare gjort den starka thrillern Calibre, där han visade att han kunde bygga psykologisk spänning och moralisk komplexitet. Här verkar han dock ha tappat fotfästet, kanske i ett försök att göra något lättsammare och mer kommersiellt. Resultatet blir en film som känns mer som en pilot för en svag Netflix-serie än en fristående långfilm i ett populärt franchise.
Sist men inte minst känns det som att den har svårt att hitta sin plats i det större Fear Street-universumet. Det finns visserligen en kort scen efter eftertexterna som tycks antyda en koppling till den övernaturliga förbannelse som låg till grund för originaltrilogin, men det är en svag och ogenomtänkt tråd. Snarare än att väcka nyfikenhet på framtiden, känns det mest som ett klumpigt försök att hålla ihop något som redan fallit isär.