Precis som undertiteln antyder är Jurassic World: Rebirth en nystart på Jurassic Park-världen, där vi officiellt har rört oss vidare från Chris Pratts och Bryce Dallas Howards karaktärer. I Rebirth introduceras vi istället till ett gäng legosoldater som leds av Scarlett Johansson och Mahershala Ali, som har fått i uppdrag av ett läkemedelsföretag att resa till "det tropiska bältet" - ekvatorn som är den enda beboeliga platsen för dinosaurierna - för att ta blodprover från tre reptiler och därmed utveckla hjärtmedicin. Men självklart uppstår komplikationer när soldaterna inte bara får en strandsatt familj på halsen - ön de besöker råkar också vara en gammal InGen-anläggning för dödliga, misslyckade dinosauriekloner...
David Koepp, som skrev de två första filmerna, har återvänt för att så ett nytt frö till franchisen. Koepp är vanligtvis en duktig manusförfattare, men detta märks inte alls i Rebirth. Det är nämligen chockerande hur tom Rebirth är på story, karaktärer, identitet, ja, allt en film borde ha. Skrev Koepp ett halvt utkast och lämnade in det? Rebirth är tomma kalorier, där vi mest ser skådespelare jagas av datoreffekter i två timmar. För en del fans kan det räcka med hjärndöd dinosaurieaction och det har jag full förståelse för. Rebirth är ett steg åt rätt riktning från den förra urkorkade trilogin vars logik mest framkallade svår migrän, men det är ett klent litet kliv som inte lämnar något avtryck.
Som vanligt med filmskaparen Gareth Edwards är hans Jurassic World-debut Rebirth en häftig audiovisuell upplevelse. Den tropiska miljön är svalkande och vibrerar med färg och skrämmande ekon från blodtörstiga monster. Jag önskar bara att det som utspelar sig i dessa vackra miljöer kunde engagera mig som filmtittare, men här finns som sagt ingenting att bita i. Filmen är tandlös, blodlös och helt befriad på spänning. De endimensionella karaktärerna dumpar exposition om sitt förflutna i platta samtalsscener, men det gör de inte till något mer än vandrande kartongutklipp. Scarlett Johansson sticker verkligen ut här då hon är överraskande bedrövlig, förmodligen för att det lövtunna manuset inte erbjöd någonting för henne att jobba med.
Alexandre Desplat får åtminstone till lite hederlig gammal filmmagi med sin halsbrytande musikkomposition. Jag gillade också Jaws-vibbarna i sekvensen som involverar en aggressiv mosasaurus och ett gäng otäcka spinosaurus-ödlor, men efter det blir filmen förutsägbar och tam. Det är exempelvis inte svårt att räkna ut vilka av karaktärerna som kommer att överleva mot slutet av filmen. Inte ens premissen med InGens muterade cirkusfreaks lyckas lyfta upp det hela, för filmen i sig är en kavalkad av korkade scener där man som tittare kliar sig i huvudet och undrar om karaktärerna kan bli mer korkade än vad de redan är. Här finns också en gullig liten dinosaurie-maskot som hakar på människogänget för att mildra skräcken och påminner mest bara om hur familjevänlig den här franchisen har blivit.
Jurassic World är med andra ord ett vrålsnyggt, men ihåligt och fantasilöst äventyr som är tänkt att vara en nytändning av följetongen men som varken hittar tillbaka till Jurassic Parks rötter eller lyckas stå på egna ben. Rebirth är visserligen bättre än både Fallen Kingdom och Dominion, men bara marginellt. Universal borde verkligen sluta återuppliva fossilen som är Jurassic Park/World och bara låta naturen ha sin gång, men om det verkligen kommer en till uppföljare... kan vi låta bli hela den här mutanthybrid-grejen? Snälla?