Industrialisten "Zsa Zsa" Korda (Benicio Del Toro) är en briljant man på många sätt, men också hatad av världens regeringar för sina manipulativa affärsmetoder och smider därför en konspiration för att stoppa honom, en gång för alla. Efter att Korda har överlevt ett mordförsök för mycket inser han att någonting måste förändras. Inte nödvändigtvis för honom personligen, mest för hans framtida affärer. Därför överlämnar han sin rikedom till sin enda dotter Liesl (Mia Threapleton), en ung nunna som tvivlar på sin fars försök att laga den trasiga relationen mellan dem - om han nu är hennes far överhuvudtaget! I ett försök att fixa alla snedsteg och fullborda sitt livsverk (den så kallade "Phoenician Scheme") innan döden omfamnar honom beger sig Korda ut, tillsammans med Liesl och Michael Ceras norska insektsexpert (!), ut på en livsförändrade resa...
Asteroid City var den enda av Wes Andersons filmer som jag fann direkt outhärdligt, men i övrigt är jag ett stort fan av Wes Andersons dockhus-symmetri och detaljerade diorama-berättande. Givetvis riskerar en sådan filmskapare att göra självparodi av sig själv så småningom, men Anderson bär det med envishet och stolthet - något som jag bara kan respektera. The Phoenician Scheme påminner estetiskt och tematiskt mer om Grand Budapest Hotel, som här behandlar en slags mentorskapsband mellan Del Toros och Threapletons karaktärer. Båda skådespelare är briljanta och så där lagom snustorra, med levererar typiskt torr Anderson-dialog med glimten i ögonen. Threapleton är utmärkt som en slags kristen Wednesday Addams och Del Toro är en härligt bovaktig Howard Hughes-figur som inte kan låta bli att lura allt och alla i sin närhet. Scenen där Del Toro exempelvis förklarar att han inte äger något pass för att han inte har samma mänskliga rättigheter som "normala människor" är hysteriskt roligt.
Att underminera emotioner bakom torr kvickhet är ju såklart ett Wes Anderson-signum, men torrheten i denna film fick mig mest att sakna den genuina mänskligheten som gick att hitta i filmer som Tenenbaums och Life Aquatic. För det finns hjärta i denna film; bakom den onödigt invecklade handlingen om att fylla ett marknadsgap genom att svindla Kordas investerare (?) finns det en söt liten historia om försoning och att hitta något i livet som är mer värdefullt än kalla stålar. Distanserade fadersfigurer är en bekant Anderson-ingrediens som fungerar hyggligt här, det är bara att filmen är lite väl proppad med excentriska figurer och allt som berör bedrägeriet "Phoenician Scheme" (ett fuskbygge i ett påhittat land som är tänkt att generera pengar genom skoningslösa besparingar såsom slaveri) känns mest som prydnad, där man hade kunnat ge mer rum för lite mer än komiskt inrutad slapstick. Men resan dit är såklart väldigt underhållande. Rappt. Originellt. Klassiskt Wes Anderson, med andra ord.
Den som har svårt för Wes Andersons egensinniga stil kommer nog att slita av sig håret av frustration, men den som uppskattar något som är lite extra udda och lustigt kommer att känna sig som hemma med Andersons humor. Alexandre Desplats konspiratoriska musik är pricken över i:et i denna orubbligt charmiga konspirationsthriller. Det är något pretentiöst, javisst, men filmen känns lite som när Korda delar ut handgranater likt chokladaskar till sina investerare: det är svårt att tacka nej till något så bisarrt.