Happy Gilmore hade allt: han vann golfturneringen mot den nedrige Shooter MacGavin, han gifte sig med Virginia Venit, han köpte tillbaka sin farmors beslagtagna hus och fick fem barn på kuppen! Men efter en dödlig golfolycka blir Gilmore ensamstående pappa, byter ut golfklubban mot spritflaskan och planerar att tillbringa resten av sin pension i glömska... tills världen ännu en gång kallar tillbaka honom till golfbanan. Den här gången är golfen hotad av en ny generation golfare som vill revolutionera sporten med sportdrycker och , men Gilmore gör det mer för sin dotters skull. Hur ska man annars tjäna ihop 300.000 dollar till en prestigefylld balettskola?
Den vulgära sportrullen (om den nu kan kategoriseras som sådan) från 1996 var en av filmerna som satte den skrikige Adam Sandler på världskartan och med god anledning. Det är och förblir ett praktexempel på lyckad slapstickhumor som snabbt hittade sin publik. Sandler har dock inte varit synonymt med "roligt" på många år nu och detta är alltså hans försök att skrapa i botten av nostalgitunnan för att hitta tillbaka till sin storhetsera. Efter att ha kikat på uppföljaren kan jag definitivt säga att Happy Gilmore har sett bättre dagar och når inte riktigt upp till den charmiga dumhumorn från förr. Happy Gilmore 2 är, föga förvånande, en fisljummen uppföljare som följer den numera populära nostalgitrenden och kör ner den till botten.
Sandler bombarderar här tittaren med en parad av "KOMMER DU IHÅG DEN HÄR SIDOKARAKTÄREN"-scener och ett manus som är ungefär lika slappt som den avdankade karaktärens ölmage. Happy Gilmore 2 är princip samma film som föregångaren, fast tröttare och trögare. Detta är synd med tanke på att dess första 45 minuter ändå fungerar förvånansvärt bra som puckad dumkomedi, som här lyckas blanda den där aggressiva tonen med lite av hjärtat från föregångaren. Efter 45 minuter har man dock fått ut allt man vill ha från en Happy Gilmore-rulle och resten av filmen är en lika lat som sömnig upprepning av kultkomedin. Filmens huvudsakliga konflikt drar dessutom igång lite väl sent i en film som redan är alldeles för utdragen för sitt eget bästa.
Gilmore är äldre, mjukare och lite visare, men utan den där explosiva ilskan som ju gjorde kultrullen så minnesvärd tappar karaktären - och därmed uppföljaren - sin livsgnista. Att se honom bedöva sin depression med gömda fickpluntor (som han gömmer i form av gurkor och golfbollar) är inte fullt lika roligt som att se honom bli en hejdlös hockeyhuligan. Happy Gilmore 2 lockar till några skratt dock, så helt värdelös är den ju inte. Kanske inte helt förtjänta sådana skratt, men ändå puckoroliga - som när Gilmore kvaddar två golfbilar eller när hans fyra kötthuvuden till söner vill bli sjungande mimare. Christopher McDonald är också kul, även om han inte får så mycket att göra mot slutet.
Happy Gilmore 2 är inte den värsta filmen i Sandlers långa lista av filmbluffar och den har sina små ljusglimtar här och där, men som uppföljare till en kultfilm är det ändå något av en besvikelse. Happy Gilmore 2 är en cameo-smockad uppföljare som är lite för desperat, sömnig och rörig för att verkligen bjuda på samma typ av energiska humorsmocka som 1996-filmen gjorde på sin tid. Att se folk bli träffade av golfbollar kan vara roligt, men tvåan saknar för mycket precision och fokus för att det ska vara träffsäkert.