Det vilar något ytterst charmigt över det faktum att skräckmästaren Mike Flanagan aldrig hymlar med att hans största idol stavas Stephen King, en gubbe han nu jobbat tillsammans med i skapandet av tre långfilmer och vars stöd han fortsatt har inför sitt försök att modernisera Carrie. Flanagan älskar King mer än livet självt och det märks när han broderar ut och expanderar Stephens noveller till fullfjädrade långfilmer. Efter att ha filmatiserat Gerald's Game samt Doctor Sleep har Flanagan nu tagit sig an ännu en "short story" (som är en del av novellsamlingen If It Bleeds) i form av The Life of Chuck och precis som Nyckeln till frihet samt Stand By Me är detta en lite annorlunda historia från mannen som gett oss allt från Det till Shining, Lida, Cujo samt Salem's Lot.
The Life of Chuck är indelad i tre kapitel som levereras i icke-kronologisk ordning och handlar om revisorn Chuck Krantz och hans liv. Temat här är hur vi som människor präglas, formas och blir en del av de erfarenheter och upplevelser vi ställs inför och genomlever och i samma anda som i Kings andra dramadoftande verk blir det inte sällan ganska sävligt och känslomässigt forcerat.
Dansa, det kan han i alla fall - Den gode Chuck.
I det första kapitlet har Chuck avlidit. Eftersom han levde sitt 39-åriga liv som en gudfruktig man, älskad och omtyckt av allt och alla, tackas han för sitt bidrag till mänskligheten via en stor reklampelare i mitten av staden där lågstadieläraren Marty Anderson lever. Marty begriper ingenting av billboard-skylten, vet såklart inte vem Chuck är och hinner aldrig riktigt göra några slags efterforskningar heller eftersom han står inför jordens undergång. Detta får vi som publik se genom Martys ovetande ögon och medan världen rämnar, söker han tröst hos sin enda vän, den panikslagna Felicia som är lika frågande och lika vettskrämd som alla andra.
Slut.
I det andra kapitlet är Chuck vuxen, iklädd skrynklig Brooks Brothers-kostym och på väg till jobbet då han kliver förbi en gatumusiker i form av Taylor Gordon (The Pocket Queen) "Drummer Girl" och innan han vet ordet av har han, mitt på öppen gata, börjat dansa till trummornas rytm, likt en vettvilling. Tom Hiddleston (Chuck) har bevisligen tagit mängder av danslektioner för att passa in i rollen som den dansante revisorn och hela det här kapitlet handlar om hur musiken tar över och hur dansen är en vital, stor del av hans liv.
Slut.
"Gråt! Känn! Gråt nu! Gråt mer, nu!"
I det tredje och avslutande kapitlet får vi veta varför Chuck kan dansa så bra och varför han levt sitt liv så intensivt och varför han alltid försökt vara den allra bästa, finaste, raraste och mest gudfruktigt generösa av människor och här spolar King/Flanagan tillbaka tiden till hans barndom, som i sann King-anda såklart dränkts i tragedi och en del underfundigt rumsren smygkomik. Det blir finstämt lite här och där och skådespeleriet är bra, inte minst från Mark Hamill i rollen som den alkoholiserade farföräldern Albie, men på det stora hela fungerade den här filmen inget vidare för egen del. Rent tekniskt var det bra, Flanagan är som vanligt skicklig och hans casting är alltid klockren men som berättelse kändes Chuck överfylld så pass att den framstod som gödd/fet, och för egen del går det liksom inte släppa att den var för utstuderat "känslosam" på ett vis som fick hela filmen att kännas som den där typiskt ytliga eskapismen som Hollywood alltid varit så bra på att försöka pressa ned i våra halsar.
The Life of Chuck är i grunden en rätt fin historia om livet, alla de turer och oväntade vändningar vi alla genomlevt och kommer att uppleva. Det blir lite för lösryckt och forcerat dock rent dramaturgiskt och det blir för sökt sett till känslor och de gråtmilda ögonblicken som definierar Chuck som människa. På så sätt påminner den mig delvis om Den gröna milen som är välgjord, snygg och stämningsfull men också lider av samma grundproblem sett till hur tårdrypande budskapstät den är, och försöker vara.