Att försöka räkna upp alla de filmer, TV-serier, spel och pjäser baserade på Bram Stokers ikoniska 1800-talsromen vore lite som att försöka minnas alla de gånger som Frankensteins monster dykt upp på vita duken, eller i TV-rutan. Det går inte räkan, det där. Så till vida vi inte viger hela den kommande helgen åt det och dokumenterar allt på gamla pergamentrullar, understött av flink miniräknar-synthmatta signerat Connys kritvita, lite flottiga fingrar.
Trots detta har nu regissören bakom klassiker som Nikita, Leon, Det femte elementet och Lucy gjort slag i saken och bränt en halv miljard på ännu en tolkning. Dracula, som fiktiv figur, är verkligen precis lika seglivad som ursprungslitteraturens odödlige, blodslurpande prins. Dracula, Dracula, Dracula... Allting Dracula. Och den här gången är det Caled Landry Jones (Finch, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri) som gestaltar den Transylvanska Vlad the Impaler, som här är mer kärlekskrank än någonsin.
"I don't drink wine."
Jag minns boken, ganska väl. Jag läste den för första gången under skolåren och läste sen om den för låt säga 20 år sen och slogs så av hur mycket mer av en renodlad kärlekssaga det är, än de skräckbaserade slaktstugorna som varenda adaption tycks ha förvandlats till. Visst, Dracula är ju ingen liten supermjuk teddybjörn som ränner runt i mysbyxor och stryker folk sådär improviserat över kinden. Han dödar dem och suger upp deras blod, eftersom han annars själv avlider. Men ändå, det där mörkaste mörkret och den där riktiga rysartonen infinner sig aldrig i Luc Bessons nytolkning. Istället är det Draculas kärlek som står i fokus (vilket undertiteln såklart anspelar på - duh!).
Dracula älskar sin fru Elisabeta. Mer än allt på denna jord och mer än livet själv. När hon stryker med till följd av en blodig krigsolycka i samband med att hans arméer pressar tillbaka "ondskefulla muslimer" under ett snötäckt superslag någonstans i norra Europa, beslutar han sig för att frigöra sig sin egen tro, slakta varenda biskop i sin egen kyrka och elda upp Jesus altare. Skit på dig, gud. Frugan är ju död! I samma veva låter han mörkrets krafter och Belsebubs drivkraft inta hans väsen och voila - Blodet måste bäljas.
Besson berättar historien om den olycklige Draculas jakt på något som kan stilla begäret efter hans döda brutta med finess och elegans och fokus ligger som sagt på hans saknad, sorg och på urläckra miljöer dränkta i den där sena 1800-tals-estetiken med vänsterfoten djupt rotad i den senare halvan av Renässansen. Dracula är i Venedig i urtjusig mössa, charmar kvinnor och dricker blod för att nästa bildruta stå i mitten av en enorm bal-sal i Frankrike, klädd i vitperuk och pudrad till likbleka hudtoner. Allt detta medan prästen och rådande vampyrexperten "Priest" spelas av Christoph Waltz (Inglorious Basterds, Django Unchained) jagar honom land och rike runt, med skinnpluskan proppad med vässade ekpålar och vigvatten.
Wonka... Är det du?
Delar av den här filmen påminner väldigt mycket om Francis Ford Coppolas 1992-årsversion och då i synnerhet kapitlet där den ovetande Harker anländer till ett sotsvart Transylvanien för att få Vlad att skriva på ett köpekontrakt rörande en av hans London-fastigheter. Andra delar påminner mer om Indiana Jones eller Greven av Monte Cristo vilket i slutändan är ganska lyckat. Luc Bessons Dracula lyfter dock aldrig riktigt och största orsaken till detta anser jag vara att storyn i sig blir för uppdelad och för komprimerad. Att försöka koka ned Stokers bok till två timmar blir i slutändan ohållbart och här borde Besson istället satsat på en kanske sex timmar lång miniserie. Jag saknar såklart hela kapitlet om Demeter-resan (bästa delen av boken) och portionen från 1880-talets London skyndar sig Besson igenom på cirka två minuter, vilket i min värld mest känns som ett renodlat helgerån.
Tack vare den högkomprimerade storyn och stressade tempot hinner karaktärerna och deras känslor (kärlek, kärlek, saknad, sorg, kärlek, kärlek) aldrig riktigt befästa sig i den som tittar, heller. Det blir lite blaskigt, även om det absolut finns kvaliteter här. Produktionsdesignen, kostymerna och fotot är lysande. Genomgående lysande. Jag tycker även att Caleb Landry Jones är mer än godkänd som den blodtörstige greven och även om Waltz gör samma roll här som i Django (men med prästkrage istället för grå filthatt) är han ju som alltid bra. Dracula: A Love Tale är inget mästerverk men den är samtidigt helt okej. Stokers greve förtjänar bättre men detta är å andra sidan bättre än vad Eggers hutlöst överskattade Nosferatu var under förra året.