Tron, en av Disneys mest sporadiska filmserier, återvänder denna vecka med Tron: Ares, en film som tog så lång tid att göra att den omvandlades från en Tron: Legacy-uppföljare till en fullskalig reboot, med början med en ny uppsättning karaktärer (endast Jeff Bridges återvänder). Både originalet från 1982 och uppföljaren från 2010 hade liknande resultat: De presterade undermåligt på bio, refuserades mestadels av kritiker men med tiden uppskattades de båda av en skapligt stor fanskare. Omvärderingen av fansen kom dock inte för deras spännande berättelser eller minnesvärda karaktärer, utan bara för att de var audiovisuella storverk.
Originalet förtjänade sin rätt att bli ihågkommet som en kultfilm från 1980-talet och den första att införliva datorer och artificiell intelligens inte bara i sina handling (vilket skulle ha varit långt ifrån nytt) utan även i sina visuella effekter, med primitiva CGI-bilder som vid den tiden kändes som "fusk" av kritiker. Den var olik allt som gjorts tidigare och den ser fortfarande riktigt attraktiv ut men handlingsmässigt var det en enda röra. Uppföljaren förbättrade saker och ting något, men inte tillräckligt för att göra den till en mycket fängslande film... utöver de extraordinära digitala effekterna och det omgivande soundtracket av Daft Punk, förmodligen albumet som räddade bandet efter Human After All. Kommer Tron: Ares äntligen att lyckas fånga vår uppmärksamhet med sina karaktärer som berättelse lika mycket som deras visuella effekter och musik?
Tron: Ares har bara en manusförfattare, Jesse Wigutow, baserad på en berättelse av David Digilio och Wigutow, men under det mer än ett decennium som det tog Tron: Ascension (den inställda Legacy-uppföljaren) att omvandlas till Ares, arbetade många människor på berättelsen i sig. Och det märks. Det märks så väl att det här handlar om oändliga ledningsmöten inom Disney för att försöka kapitalisera på deras befintliga IP, anställa manusförfattare för att förstå det meningslösa Tron-universumet och hitta någon slags berättelseidé som fungerar och som, för en gångs skull, inte kommer att skrämma bort den breda allmänheten. Den korporativa arbetsmetoden leder inte alltid till dåliga saker, men den leder ofta till att filmer saknar personlighet, som är fallet här: Berättelsen har potential, men den drunknar väldigt tidigt i invecklad exposition, förhastad karaktärsutveckling, meningslösa plot-turns och oförklarlig humor som ger en känsla av lättsamhet som inte passar detta universum.
Tron-filmerna har aldrig varit djupgående, intellektuell science fiction på något sätt, men de tog sig alltid på allvar och siktade på en nästan mytisk känsla av episk skala. Tron: Ares är mycket mer inkonsekvent med tonen och känns mycket mer lik en generisk fantasy- eller superhjältefilm, med dum humor överallt (inklusive en hel komisk reliefkaraktär), en teatralisk mänsklig skurk, onaturlig dialog som förklarar handlingen och en massa påtvingade karaktärsmoment som alla faller platt eftersom manuset saknar övertygelse och sammanhållning på grund av de oändliga omskrivningarna.
Å andra sidan är Tron: Ares mer lättsmält än sina föregångare. Den är väldigt rappt klippt och matar dig med alla känslor du förväntas känna så att den är lättare att relatera till och "lättare att följa" trots att ingenting är logiskt (kanske är det därför den är så snabb, så att du inte har tid att stanna upp och ifrågasätta om något som berättas låter trovärdigt). Så på sätt och vis är det den mest underhållande Tron-filmen av alla, men bara om du är villig att följa karaktärer som gör det absolut nödvändigaste för att förtjäna din kärlek och ignorera den mängd missade potentialen här, och slösa bort varje chans den har att ge tankeväckande kommentarer om AI:s uppgång eller det Crichton-liknande dilemmat med farorna med tekniska framsteg, och istället förvandlar den till ett klichéfyllt, barnsligt äventyr som alltför ofta känns som de förbannade Sonic the Hedgehog-filmerna.
De oändliga omskrivningarna verkar ha massakrerat karaktären Ares, spelad av Jared Leto. Uttänkt som ett säkerhetsprogram som kan väckas till "liv" i den verkliga världen, kommer han att gå igenom den förväntade "Artificiell intelligens ifrågasätter hans egen existens"-storyarcen, men det är så förhastat att han aldrig känns som en autentisk karaktär, och hans senare relation med den andra huvudkaraktären, spelad av Greta Lee, är så påtvingad och artificiell att man inte kan låta bli att känna sig manipulerad.
Det är enkelt att se vad de ville göra med dessa karaktärer, men det fungerar inte, och det visar att de inte ansträngde sig för att göra det naturligt. Eller kanske allt det goda arbetet gick förlorat mellan omskrivningarna sex och sju. Det skulle vara frestande att lägga skulden på Leto och hans brist på karisma, men hans karaktär, ett datorprogram som bara tränats för att döda, borde inte vara karismatisk, tror jag. Ändå bestämde sig författarna (eller fokusgruppsmötena) på något sätt för att han måste vara märkligt charmig och cool och hitta på någon karaktärisering som kommer från ingenstans.
Återigen, jag *förstår* det lite grann: Tron-filmer har aldrig utmärkt sig i karaktärsutveckling, så författarna bestämde (eller cheferna krävde) att karaktärerna skulle vara mer minnesvärda... som att kunna sammanfattas i en mening. Det spelar ingen roll hur endimensionella eller utbytbara de är, så länge de håller filmen igång hela tiden och lägger till snabb, ytlig motivation och lite humor.
Det är det som också motiverar den mest kontroversiella aspekten av filmen: Att den mestadels utspelar sig i verkligheten, med de digitala karaktärerna som dyker upp i verkligheten. De två första filmerna utspelade sig i den digitala världen: det såg helt fantastiskt ut, men det var kanske lite för nördigt för de flesta tittare, så Disney valde att ta den omvända-isekai-vägen, med ljusmotorcyklar som kör i städer, vilket ledde till generiska (förmodligen billigare) biljakter.
Ungefär 30% av filmen utspelar sig i den digitala världen, vilket tack och lov leder till två fantastiska men korta actionscener. Och sanningen att säga, ljusspåren från motorcyklarna och andra fordon och vapen som karaktärerna använder i verkligheten ser lika fantastiska ut som de gjorde i Legacy. Allt detta, och några överraskningar, gör fortfarande att den vanliga Tron-kommentaren kvarstår: handlingen och karaktärerna i Ares är svaga, men de visuella effekterna och musiken är fantastiska.
Tiden får utvisa om Nine Inch Nails musik blir lika hyllad som Daft Punks från Legacy, men det är obestridligt att den låter fantastisk i filmen och ger den extra energi. Inte överraskande blir soundtracket en av filmens största positiva sidor. En av de få. Även de riktigt bra idéerna i handlingen, med några coola kopplingar till originalfilmen, blir mestadels underutnyttjade och för ytliga.
Tron: Ares är resultatet av en förenkling och man skulle kunna argumentera för "förundran" av serien för att försöka tillfredsställa den bredare publik som de tidigare filmerna inte kunde nå, och den här gången för att ordentligt återlansera den som en aktiv franchise (en scen efter eftertexterna ingår tidigt i eftertexterna). Premissen om att teknologi invaderar vår värld är underutnyttjad, handlingen är generisk och slarvig, och karaktärerna saknar djup. Och ännu värre, filmens visuella aspekter lider av beslutet att ta handlingen till den verkliga världen, även om CGI:n fortfarande är oklanderlig. Det är den mest lättillgängliga filmen i serien, lika underhållande som den är glömsk, men kommer inte att bli någons kultfavorit.
