Här hittar du artikeln om tidernas största superhjältebesvikelser
(10) Avengers
Visst, vid det här laget hade Marvel Studios befäst sin position som bäst inom subgenren och det var på förhand inget snack om att de skulle satsa alla kort, alla pengar och stoppa in alla hjältar de vid den tiden redan presenterat i egna filmer i Avengers. Fullt ös, full rulle - maximal budget, och allt det där. På så sätt var det såklart ingen större överraskning att Avengers blev ett spandexspektakel som vi innan dess inte hade sett maken till. Men jag trodde på förhand inte på en ensemble-film av det slaget som Feige och Whedon beslutat sig för att göra och efter den riktigt bleka Thor och den väldigt mediokra Iron Man 3 var jag skeptisk, minst sagt. Jag hade förväntningar, vilket resulterade i en fullkomlig biochock när det visade sig att Avengers var alldeles rasande bra. Välskriven, knorrigt formuleringsfriskt rolig, nördig och supersnygg med karaktärsporträtt som kändes traditionella och serietidningskorrekta och superfräscha - på en och samma gång.
(09) Hellboy
Det kändes mycket riktigt väldigt udda att Columbia Pictures lät Guillermo del Toro få fria händer att försöka överföra Dark Horse Comics underground-hit Hellboy till vita duken. Det kändes dessutom dödsdömt när Mignola själv inför biopremiären uttalade sig i brittisk press om att han inte gillade vad Del Toro gjort med hans älskade serietidningsgubbe och på förhand doftade detta flopp, lång väg. Men! Gubben från helvetet kom från ingenstans och stormade in i genren likt en rödsminkad virvelvind. Filmen i sig var gruvligt underhållande, Pearlman var perfekt i rollen som Hellboy och det visade sig såklart att Del Toros märkliga estetik och mörka bildspråk gifte sig perfekt med Mignolas stilistiska serieteckningar.
(08) Captain America: Winter Soldier
För egen del kändes First Avenger-debuten för den Superman-aktigt tvålfagra, hjältemodigt svärmorsdrömsdoftande tråkpellen Steve Rogers som en miss. Minus scenen där han förvandlas i Tony Stark Seniors specialbyggda mutationskammare (med tillhörande biljakt-till-fots) är det en direkt dålig film, om du frågar mig. Jag hade därmed absolut noll förväntningar på uppföljaren där vi skulle få följa en aningslöst vilken Cap i en "modern setting" efter att han vaknat ur sin långa isdvala. Men så dök tvåan upp och var inte bara Marvels bästa film (fortfarande är) utan en isande kylig, 70-talsdoftande semipolitisk thriller dränkt i skala, omfång, personlighet och karaktär.
(07) Blade
Regissören hade aldrig gjort långfilm förr, Blade var även för serietidningsfans relativt okänd och ingen av oss begrep någonting när det stod klart att New Line Cinema skulle satsa hundratals miljoner på att göra en gravt barnförbjuden skräck/action-rulle baserad på en Marvel-gubbe. På förhand lät Blade som en regelrätt katastrof. Det skulle dock snabbt visa sig vara helt felaktigt då Blade inte bara var en märkvärdig film på flera vis (mörk, våldsam, blodig, spännande, cool och med otroligt välmotiverad och läcker mytologi) utan även drog in mängder av kosing till ett filmbolag i ekonomisk knipa.
(06) Ant-Man
En film om en man som gör sig så liten att han kan åka på flygmyrornas ryggar, där huvudrollen spelas av gubben från I Love You, Man. Det kändes helt ärligt på förhand som ett enda stort, dåligt skämt det. Men den färdiga filmen, skickligt orkestrerad av Yes Man-regissören Peyton Reed med ett manus av Shaun of the Dead-skaparen Edgar Wright - Skulle visa sig vara otroligt mycket bättre än vad premissen på förhand utlovade. Rudd var helrätt i huvudrollen precis som Douglas och Lilly. Humorn var klockren och småskaligheten (både figurativt och bokstavligen) i hur storyn berättades fick den att kännas intim och mysig i kontrast till Marvel Studios vanliga spektakelproduktioner.
(05) Batman
Den enda Batman som vi hade sett utanför själva serietidningarna på den här tiden var 60-talsserien med en alldeles bedrövligt tramsig Adam West (utan en muskel på kroppen och med målade ögonbryn utanpå masken) i rollen som Bob Kanes maskerade hämnare. Kapoow! Uselt var bara förnamnet vilket på flera sätt gjort att de allra flesta, då, hade räknat bort Batman helt och hållet sett till hans eventuella framtida karriär som storfilmsstjärna. Men så kom Beetlejuice-gubben Tim Burton in i bilden och lovade (dyrt och heligt) att han skulle kunna hjälpa Warner med en totalrenovering av allting Läderlappen, vilket han (som vi såklart alla vet) gjorde. Chocken när Batman rullades ut på biograferna (1989) var total och jag minns hur snacket på skolan löd. Alla var lyriska och det var ju på många sätt denna film som startade igång hela den genre som idag mättats något enormt av tiotalet årliga serietidningsrullar.
(04) Sin City
I närmare 25 års tid beskrevs Frank Millers drömprojekt Sin City som en av förhållandevis få serietidningar som inte skulle gå förvandla till en långfilm. Den var för stilistisk, för rå, för mörk, för våldsam och för mycket Miller för att gå överföra till vita duken. Men... Desperado-gubben Robert Rodriguez hade en idé, detta efter att ha blivit utesluten ur Hollywoods fackförbund och utslängt från Tinseltown, med nystartad egen studio i Texas. Tillsammans med Frank lyckades han med konststycket att perfekt fånga det som gjorde serietidningen så briljant och Sin City står sig som en av de absolut bästa filmerna inom denna genren som någonsin gjorts.
(03) Guardians of the Galaxy
Låt oss vara ärliga här, ingen kände till serietidningen innan Marvel lät dårfinken Gunn göra påkostad Hollywood-film av den. Och då menar jag ingen, knappt de mest inbitna Marvel-samlarna. Gunns vana trogen valde han en en bunt doldisar framför serietidningsjättens mer välkända ansikten, allt för att kunna kräma in sin pulpdoftande, supertypiska berättarstil och vrickade humor. Det var ju dessutom så att den smygkorpulenta parks & Rec-komikern Chris Pratt på förhand aldrig kändes som någon hunkigt vältrimmad huvudrollsstjärna, heller och med det sagt var förväntningarna på denna film lika med noll. Obefintliga. Att den i slutändan var fullständigt lysande gör att den står stadigt som en av subgenrens största överraskningar.
(02) Watchmen
Mången manusförfattare hade försökt tackla uppdraget att förvandla Alan Moores sylvasst mörka, satiriskt pricksäkra och briljanta kommentar om den under 80-talet ständigt växande seriehjältevärlden, men ingen hade lyckats ta sig i mål. Mången regissör hade dessutom försökt strukturera upp ett sätt att filmatiserad bästsäljande Watchmen, och alla hade hoppat av. Men så gav sig Metal Gear Solid-röstskådespelaren David Hayter på uppdraget att ställa om manuset medan Dawn of the Dead-gubben och före detta musikvideogiganten Zack Snyder tackade ja till att regissera. Tillsammans med den prisbelönade Larry Fong bakom kameran lyckades de alla med det i det närmaste omöjliga konststycket att göra Moores grafiska roman rättvisa i det jag anser vara tidernas bästa serietidningsfilm och tidernas största serietidningsfilms-överraskning.
(01) Iron Man
Marvel hade ambitioner men ingen erfarenhet, inga rutinerade studiochefer eller välbeprövade, prisbelönade regissörer. De hade före detta producentassistenten (hemma hos Marvel) Feige och hans kompis Jon Favreau som lade fram förslaget om att de skulle kunna spara massor av pengar på att skippa förslagen om Matt Damon eller Tom Cruise i huvudrollen i deras första egna film, och istället satsa krutet på Robert Downey Junior som relativt nyligen släppts ut från sin senaste omgång knarkrehab. Marvel Studios grundades och trots avsaknad av manus satsade Feige, Favreau och Downey allt när de tillsammans skrev de dagliga manussidorna för vad som skulle komma att bli en av de största underdog-succéerna inom Hollywood någonsin. Jag läste som samlare aldrig särskilt mycket Iron Man, jag förstod aldrig varför Marvel ville börja i den änden och jag trodde på förhand aldrig att Downey skulle fungera i rollen. Noll reella förväntningar. På en film som skulle visa sig vara fullständigt fenomenal.
Hur ser din personliga lista ut?