Att påstå att Stephen King är hetare än någonsin just nu, efter 65 utgivna romaner och närmare 200 publicerade noveller - vid 78 års ålder och efter att ha skrivit bästsäljande böcker i 50 (!) års tid, är för mig snudd-på absurt. Men så är det ju och vågen av filmadaptioner som dykt upp under de senaste två åren är smått sanslös. Det sprutar fullkomligen ut King-filmatiseringar och strax innan Edgar Wrights haussade The Running Man dyker upp har The Long Walk nu äntligen letat sig ut på streaminghimlen.
Cooper Hoffman (debuterade i Licorice Pizza) kommer vi att få se mycket av framöver, tippar jag.
Boken var Kings första, gavs ut under pseudonym och är väl någon slags mix mellan Pestens tid och Stand By Me och en metaforisk käftsmäll mot vårt ultramaterialistiska samhälle och vår högst6 mänskliga tendens att aldrig ifrågasätta makt och stat. Filmen, precis som förlagan, utspelar sig 1967 och utspelar sig i en slags postapokalyptisk dåtid där en årlig utmaning äger rum där 50 stycken unga män tävlar i vem som kan gå längst, utan vila eller avbrott. Om hastigheten sjunker under en viss siffra, skjuts de till döds. Om de avviker från den förutbestämda vägen, skjuts de till döds på samma sätt som om de vilar eller avbryter. Under dessa minst sagt märkliga förhållanden hittar en bunt mer eller mindre vilsna ungdomar inte bara sig själva utan varandra, och det är här som denna film verkligen glänser.
Det blir gripande och märkligt, på typiskt King-manér.
Cooper Hoffman i rollen som Raymond Garraty (#47) och David Jonsson som Peter McVries (#23) är båda stjärnskott och de två som stjäl den här filmen i en ensemble av flertalet väldigt skickliga unga herrar. Det slår verkligen gnistor om dessa två vars relation med enkelhet hade kunnat vara tidstypisk och proppad av troper, men istället lyckas vara mänskligt trovärdig och nyansrik på ett vis som jag kanske inte tycker att King varit någon expert på, under sin fantastiska karriär. Det finns förtvivlan här, hopp, mening, meningslöshet och en välbyggd nerv via skarp regi som gör att samtliga 108 minuter fungerar väldigt väl. I registolen hittar vi Francis Lawrence (I Am Legend, Constantine, Hunger Games) och minus ett åar snedsteg med tomma, enformiga Hunger Games-uppföljare är han verkligen tillbaka i stormform, här. Det finns delar av The Long Walk som kanske inte fungerar så väl som det var tänkt (Luke Skywalker som general, är en av dessa moment) men på det stora hela är detta en välgjord film och ett gripande, sevärt drama.