Generationerna var mycket kortare för 30 år sedan och runt fem år ansågs vara det normala. Från och med 1995 kom det därför en strid ström av intressant hårdvara med potential att bli något. Först Playstation och Saturn, kort därefter Nintendo 64, och kort efter det Dreamcast. Dessutom fanns en hel rad andra alternativ.
Det här gjorde att Playstation för min egen del kändes väldigt utdaterad efter bara något år (och då ska man ta med sig att jag anser den vara en seriös kandidat till att vara världens bästa konsol någonsin). När man hade spelat framför allt Sonic Adventure och Soul Calibur till Dreamcast - så var det svårt att gå tillbaka. Men Playstation fortsatte att vara stor och hade dessutom kommit ner en hel del i pris sent 90-tal, och det stod klart att inte ens Nintendo kunde rucka på Sony som var här för att stanna.
Och trots min kärlek till Dreamcast, råder det ingen tvekan om att det var med Playstation 2 som generationen tog fart på allvar. Inför releasen dränktes vi i information om vad Emotion Engine var kapabel till, och det snackades i nyheterna om hur diktatorer ville komma över konsolen för att med dess överlägsna processorkraft skapa ännu farligare missiler. Dessutom så låg spelen på det där mystiska DVD. Ett format som alltså gjorde det möjligt att kolla på film som inte behövde spolas tillbaka.
Kombinera detta med en design som för första gången skrek stiligt hightech-vardagsrum mer än leksak, kunde placeras på tvären som en PC och du hade en pjäs som skulle komma att gå till historien. På den här tiden skrev jag för en sajt som hette TVspel.nu, men några tidiga konsoler fick vi inte, utan det var på releasedagen jag fick hämta min egen enhet. Några spel som egentligen tilltalade mig fanns inte, så jag köpte SSX och Timesplitters.
Under ett par år släpptes det stora och hyggligt framgångsrika konsoler i princip varje år.
Och det var ju en väldig tur, för SSX och senare framför allt SSX Tricky skulle bli personliga favoriter, och Timesplitters var jag så förtjust i att jag senare skrev en recension om Halo: Combat Evolved där jag klagade på att dess multiplayer inte var lika bra. Eftersom Dreamcast dog i samma veva, var Playstation 2 i princip helt själv på marknaden. Microsoft och Nintendo hade visserligen också konsoler på gång - men de skulle släppas först ett och ett halvt år senare.
Dessutom var Playstation 2 ovanligt nog bakåtkompatibel. Dina Playstation-spel fungerade alltså utmärkt till Sonys nya konsol, vilket gjorde att det fanns gott om titlar att avnjuta redan från start.
Föregångaren Playstation var enormt populär och kom i precis rättan tid.
Allt det här samverkade och bidrog till en fullkomligen explosiv försäljning av Playstation 2. Visst fanns grejer som störde mig lite som att den bara hade två kontrollportar (Nintendo 64 och Dreamcast hade båda fyra, och de efterföljande Gamecube och Xbox hade också fyra), men överlag var det ett mycket komplett paket Sony erbjöd på och att den spelade DVD var en enorm bonus som starkt bidrog till att etablera formatet som en snabb och pålitlig ersättare till VHS.
Sony själva hade dessutom en massa roliga grejer på lut och bland annat fanns utrymme för hårddisk i själva konsolen och det lanserades ett officiellt kit för att omvandla konsolen till en Linux-dator komplett med tangentbord och mus (en idé som senare försvann, men som återigen dammades av när Playstation 3 släpptes). Playstation 2 var alltså väl positionerad när Gamecube och Xbox senare anlände - och eftersom Playstation 2 då redan var ett och ett halvt år gammal kunde Sony lätt sänka priset på enheten som därmed blev klart billigare än de två mer kraftfulla formaten.
Att slippa köpa en extra DVD var ett enormt starkt dragplåster för Playstation 2.
Den fick dessutom draghjälp av att Nintendo återigen valt att göra saker och ting svåra för sig med en konsol och framför allt handkontroll som såg ut som en leksak, komplett med små skivor som inte rymde så mycket - och den fungerade därmed heller inte som DVD-spelare. Microsoft å sin sida lanserade en svindyr konsol och saknade nästan helt japanska spel, vilket var extremt viktigt vids den här tiden, och inte heller den kunde spela DVD (om du inte köpte till ett tillbehör).
Playstation 2 fortsatte därmed att gå från storhet till storhet, och dess dominans gjorde att utvecklarna verkligen ansträngde sig för att få ut mesta möjliga ur hårdvaran och lärde sig traktera den på häpnadsväckande vis. Faktum är att Playstation 2 inte imponerade sådär övermåttans mycket när den släpptes och det fanns länge en bild av att den var jämförbar med Dreamcast (som även hade vissa tekniska fördelar), men mot slutet imponerade den så rejält att Gamecube och Xbox aldrig riktigt fick några fördelar av det prestandamässiga övertaget.
Framgången för Playstation 2 berodde till stor del på att alla spelade, ivrigt påhejade av älskade casual-titlar som (från vänster) Singstar, EyeToy, Dance Dance Revolution och Guitar Hero.
Eftersom konsolen hårdvarumässigt var så unik som den var och så enastående populär, blev det dessutom så att många spel bara kom till Playstation 2. Inte som tänkta exklusiviteter, utan det var ingen mening med att försöka konvertera dem till så mycket mindre populära format som konkurrenterna. Därmed var det en Playstation 2 man behövde om man ville lira sådant som Castlevania: Lament of Innocence, Guitar Hero, Suikoden III, Zone of the Enders och Xenosaga Episode I.
Just spelen är därför det kanske starkaste kortet för Playstation 2. Dreamcast, Gamecube och Xbox är alla oerhört finns konsoler med massor av bra exklusiva spel - men inget kan mäta sig med Playstation 2 i kvantitet och kvalitet. Det kom helt enkelt så vansinnigt mycket att det blev en självklar standard. Och Sony själva lassade också på, vilket ledde till att det i slutändan blev tidernas bäst sålda format med 160 miljoner enheter.
Länge som det ut som att Playstation 2 för alltid skulle vara ohotad som den mest sålda konsolen, men Switch är faktiskt nära med drygt 154 miljoner sålda konsoler. Att den skulle klättra sex till är inte sannolikt dock.
Det var till Playstation 2 som vi bland annat fick stifta bekantskap med Ratchet & Clank, Sly Cooper, God of War, Killzone och Singstar för första gången - medan tredjepart skämde bort oss med bland annat Monster Hunter, Kingdom Hearts, Yakuza, Devil May Cry och mycket annat. Med detta i tanke tänkte jag, precis som med Xbox 360-hyllningsartikeln, avrunda med mina fem bästa spel till formatet (där jag valt att bara ha ett spel per serie för variationens skull), följt av fem personliga favoriter som jag tyckte otroligt mycket om och som jag vill lyfta fram eftersom jag uppfattar dem som viktiga.
Från vänster: GTA: Vice City och God of War.
Baldur's Gate: Dark Alliance, SSX Tricky, Soul Calibur II.
De fem bästa spelen till Playstation 2:
- Grand Theft Auto: Vice City - Det här förblir bäst i serien för min egen del. Det kändes smått surrealistiskt att få en Miami Vice-simulator på fel sida av lagen.
- God of War - Japansk tredjepersonsaction har alltid varit en favoritgenre, men Santa Monica Studio visade att väst också kan leverera och dammade på med ohanterligt cool action som gjorde Kratos till världsstjärna.
- Baldur's Gate: Dark Alliance - Ett av de absolut bästa co-op-spel jag någonsin lirat. Utmärkt grafik, massor av innehåll och ohanterligt mycket underbar loot..
- SSX Tricky - Detta blev sista gången jag satt och försökte slå rekord om och om igen på samma premisser som under 80- och 90-talet. Vanebildande, kul, välljudande och fångade eran perfekt.
- Soul Calibur II - Gamecube-versionen med Link är den mest ikoniska, men spelmässigt sätt var Heihatchi mest intressant som exklusiv karaktär i en fullkomligt briljant fightingtitel.
Från vänster: Buzz och Haunting Ground.
Katamari Damacy, Mister Mosquito och Rez.
Fem favoritspel till Playstation 2:
- Buzz - Att köra frågesport i Felix herngrens regi med dedikerade handkontroller var orimligt roligt och välgjort. Detta behöver en comeback.
- Haunting Ground - Capcom bjöd på överlevnadsskräck innan det blivit en grej i ett sorgligt bortglömt spel. Fiona var värd en karriär.
- Katamari Damacy - Japanska spel kan vara rejält märkliga, men få är lika märkliga som detta. Att rulla omkring en klibbig boll låter kanske inte kul... men det var det.
- Mister Mosquito - Definitivt inte det bästa spelet, men som norrlänning fascinerades jag såklart över en myggsimulator, långt innan trenden med udda simulatorer drog igång.
- Rez - Ett av de sista Dreamcast-spelen kom även till Playstation 2 och var precis lika bra till Sonys konsol. Ett av de mest stilbildande pusselspelen någonsin.
Slim-versionen av Playstation 2 är en av tidernas tjusigaste.
Så... stort grattis till spelvärldens bäst sålda konsol genom alla tider, den fyllde visserligen 25 år redan i våras då den lanserades i Japan, men för oss i Europa var det den 24 november år 2000 vi för första gången fick stifta bekantskap med den becksvarta monoliten.
Xbox 360 fyllde 20 år i lördags, och fick en liknande hyllningsartikel som du kan läsa här.
