Vi är inte direkt bortskämda med svenska historiska filmer om andra världskriget. Richard Holms Gränsen från 2011 är den enda jag kommer på utan att göra en sökning. Våra grannländer har däremot en gedigen samling riktigt bra filmer på temat.
Den svenska länken är en Netflix-produktion som både är skriven och regisserad av duon Thérèse Ahlbeck och Marcus Olsson. Den förstnämnda gör långfilmsdebut medan Olsson regisserat ett par filmer för TV (Fjällbackamorden: Havet ger, havet tar, bland annat). Det är en stjärnspäckad film med kända skådespelare ned i minsta biroll. Att se Henrik Dorsin i en seriös roll känns till en början lite märkligt. Okej, det är inte första gången, men det tar alltid en stund att sudda bort Ove Sundberg från näthinnan. Dorsin är suverän i huvudrollen som Gösta Engzell, byråkraten som jobbar för utrikesdepartementets rättsavdelning och sitter undanskuffad i en källarlokal. Han vänder i princip papper på sitt kontor. Beskrivs av berättarrösten som en nobody.
Det ändras naturligtvis snabbt. Utrikesdepartementet börjar få in förfrågningar från judar som vill fly in i landet. Den första frågan kommer från Norge. Ingen vill ta tag i det. Det skickas längre och längre ned i rangordningen tills det hamnar på Engzells bord. Han vill inte heller ta tag i uppgiften. Sverige är trots allt rädda för tysken, allt annat än neutrala i det pågående kriget, och vill vara till lags. Men inställningen ändras när Engzell nås av rykten om vad som händer med judarna. Dödsläger? Kan det verkligen stämma? Långt ifrån alla på departementet blir glada när han börjar rota i saker och hittar kryphål för att få in judarna till Sverige. Främst är det Staffan Söderström (Jonas Karlsson) som försöker sätta käppar i hjulet.
Den svenska länken spelar på det beprövade begreppet om hjältens resa. En zero-till-hero som reser sig upp och använder den makt han ändå besitter för att göra skillnad. Återigen. Dorsin är suverän. Han har en skörhet som är fin att se. Han kan beröra med ett enkelt ansiktsuttryck och efter bara några minuter har jag faktiskt nästan glömt Ove Sundberg helt. Även Sisella Benn överraskar positivt.
Svårmod och lättsamhet i en inte helt lyckad blandning.
Att rollistan är så pass fullspäckad av kända namn är kul, men kan på något vis kännas lite konstlat. Som att man verkligen tar i från tårna. Den roligaste överraskningen är kanske Jonas Malmsjö som spelar Engzells kollega Hellstedt. Johan Glans spelar Göran von Otter, diplomat på svenska ambassaden i Tyskland. Jag tycker väldigt mycket om Glans, även om hans skådespeleri allt som oftast går ut på något som snarare ser ut som icke-skådespel. Han har exakt samma mimik som när hankör standup. Men jag kan leva med det. Man blir glad av att se honom.
Men när vi ändå pratar komedi och standup. Här har vi ett av filmens problem. Den skaver på sina sätt. Man har svårt att sätta tonen. Under de inledande fem minuterna blir jag orolig och tänker att "Nej, det här kommer inte funka", för det som presenterar känns till en början som snudd på buskis. Stämningen är glättig, lättsam. Karaktärer presenteras ofta på ett komiskt vis och det finns - inte hela tiden, men ofta - en ton av underfundighet som jag tycker krockar med den egentligen mörka intrigen.
En fullspäckad rollista med några av Sveriges mest kända ansikten.
Missförstå mig rätt. Jag älskar humor. Jag älskar svart komedi. Man kan få in underfundighet i även den mörkaste filmen. Men här känns det, likt rollistan, lite väl forcerat. Det tar över. Vi bjuds på snabba klipp till jazziga toner som lättar upp stämningen. I nästa scen är bjuds det på svårmod när karaktärerna ställs inför en jobbig situation. Sedan återkommer det lättsamma. På något sätt får man det ändå att funka. Kanske för att det inte ballar ur helt, för att skådespeleriet över lag är väldigt bra och för att det finns scener med nerv och scener som berör på djupet.
Den svenska länken lyfter ett viktigt ämne. Ständigt aktuellt. Den påminner oss också, vilket jag gillar, om att Sverige inte alls var neutrala under kriget. Vi släppte inte bara igenom tyskarna. Vi bistod med krigsmateriel och mycket annat. Men det är också därför Engzell och kollegorna till en början kan hantera flyktingfrågan med viss lätthet - Tyskarna behöver Sverige. De vill inte sparka nedåt det första de gör. Det är en spännande, väldigt underhållande film som håller mitt intresse uppe rakt igenom.
På det stora hela är Den svenska länken väldigt lyckad. Inte en Schindler's List, utan något eget. Den glättiga tonen skaver som sagt och tar bort en del av nerven och allvaret, men jag vänjer mig och har överseende när helheten är så pass bra. För min del, och det här säger jag inte ofta i en tid då filmskaparna i Hollywood tävlar om vem som får till längst speltid - Den hade gärna fått vara längre. En kvart, tjugo minuter till med mer djupdykning i karaktärer och omständigheter.