Att invänta en ny Marvel-film är som att ägna sig åt filmisk rysk roulette på hög nivå. För varje katastrofal Punisher har det blivit en urstark Spiderman. Och för varje söndertramsad Fantastic Four har det kommit en gedigen X-Men. Iron Man tillhör de superhjältefilmatiseringar som har marknadsförts lite mer modest. I Hollywood-sammanhang betyder det att det är en ultrastor produktion men att den ändå inte funnits med i vartenda Happy Meal världen över. Ungefär. Lite som första Hellboy-filmen som också dök upp lite från ingenstans (nåja) i kölvattnet av de riktigt stora actiontitlarna.
De trogna seriebläddrarna kan storyn om den uttråkade multimiljonären, kvinnokarlen och excentrikern Tony Stark som tjänat en förmögenhet på vapentillverkning, en industri utan moraliska betänkligheter så länge pengarna rullar in. Men under ett besök i Afghanistan får Stark smaka på sin egen medicin när hans konvoj blir attackerad av terrorister utrustade med Stark-producerade vapen. Tony kidnappas och tvingas tillverka ett massförstörelsevapen åt gerillamännen. Men tack vare lite genialisk hokus-pokus snor han istället ihop en högteknologisk dräkt som han lyckas fly i. Några ökenkrascher och svettiga skottlossningar senare är han tillbaka i USA med en ny agenda; att bekämpa ondskan och försvara världen som superhjälten Iron Man.
Robert Downey Jr. hade några tuffa år i slutet av 90-talet med missbruk och rättegångar men befinner sig nu i fantastisk andra våg i karriären. Rollen som Stark passar honom utmärkt och karaktären levandegörs på ett sätt som kommer filmen oerhört mycket till gagn. Överhuvudtaget har man lyckats väldigt bra med hela upplägget i filmen där ena benet står i den nyfunna mörka serietidningsskolan med Nolans Batman i spetsen och det andra benet stegar in på hyperteknologisk robotmani á la Transformers och framförallt Robocop.
Adderar man därefter att det är tempomässigt väl genomfört och att finns en genrevänlig glimt i ögat (Telias reklamslogan om den bästa mobiltäckningen framstår som rätt löjlig jämfört med Starks samtal från 10 000 meters höjd...) så har vi en actiondänga som inte matchar de allra bästa seriefilmatiseringarna men som ändå spär på intrycket att det nog är en god idé att fortsätta spotta ut Marvel-filmatiseringar på löpande band när det då och då resulterar i den här kvaliteten. Och japp, uppföljaren är på väg.
DVD:n är ren ögongodis på alla sätt och vis. Till att börja med är den förbaskat snygg med ett pappfodral över som är uthugget i mitten så att man ser elektromagneten igenom. 2-discaren innehåller precis allt man kan önska av en utgåva med nästan fyra timmar extramaterial. Allt från kommentarspår och borttagna scener till dokumentärer och skådisplock. Ljuvlig utgåva - rakt igenom.