Jag lyssnade på Uppdrag Hail Mary (som boken heter på svenska) för kanske fem år sedan. Björn Bengtsson gör en fantastisk inläsning, bör sägas. Jag tyckte väldigt mycket om den, däremot mindes jag i efterhand inte överdrivet mycket av handlingen. Något jag tyckte var skönt när jag satte mig i biofåtöljen. Project Hail Mary överraskar hela tiden. Jag gillar Ryan Gosling. Har alltid gjort. Det är inte alls skådisar som klarar av att bära upp en film på 2,5 timme - för det är med honom vi hänger sjuttiofem procent av tiden. Regin står Phil Lord och Christopher Miller för. Radarparet som bland annat gav oss Lego Movie, som var överraskande rolig.
För er som inte känner till storyn så drar vi den kort: Forskaren och läraren Ryland Grace vaknar upp ensam på ett rymdskepp flera ljusår från jorden. Minnet börjar sakta återkomma och det visar sig att han är på uppdrag för att stoppa en mystisk substans som dödar solen, och med den, mänskligheten. Under resan får han en oväntad vän. Det var storyn i korthet. Det är scifi, men det känns ändå förankrat i verkligheten. Bitvis i alla fall. Jag minns att jag, som själv är författare, blev smått hänförd av boken just för att allt kändes påläst och realistiskt och jag insåg att Andy Weir antingen lagt extremt mycket tid på research eller är väldigt bra på att skriva snygga lögner. Weir har för övrigt skrivit filmens manus tillsammans med Drew Goddard, som även skrev bland annat The Martian, som ju på sätt och vis är snarlik.
Hail Mary känns som en blandning av just The Martian och Moon (en film som jag fullkomligt älskar). Det jag var lite orolig för när jag såg trailern var att slutresultatet skulle kännas för klämkäckt. Att man skulle forcera in underfundigheter i överflöd. Missförstå mig rätt, jag älskar humor. När det funkar. Och i Hail Mary funkar det. Fantastiskt till och med. Jag skrattar rakt ut flera gånger. Vartenda skämt sitter som en smäck (fist my bump). Men jag ska ta det steget längre. Det är nämligen så att allt funkar i Project Hail Mary i mina ögon. Skådespeleriet - det är inte bara Gosling, vi har en hel del scener som utspelar sig på Jorden i form av flashbacks från tiden innan han skjuts ut i rymden och de scenerna är helt suveräna, varenda en. Rent visuellt är den en jävla fröjd för ögonen (se den på bio, people!), ljudbilden är suverän, musiken finfin och manuset högklassigt.
Det är som ovan nämnt roligt - överraskande underfundigt - det är nervigt och väldigt känslosamt på många sätt. Det finns en scen som utspelar sig i mässen på ett militärfartyg innan uppdraget påbörjas där en väldigt stel uppdragsansvarig sjunger karaoke. Det låter kanske som en rolig höjdpunkt, men nej. Tvärtom. Det här var en av de mest känslosamma scener jag sett på länge och jag satt i biomörkret med gråten i halsen och intalade mig själv att bara fått något i ögat. Det finns några fler riktigt vackra scener, bör tilläggas. Två och en halv timme flyter förbi snabbt. Det finns inga tråkiga scener, inget som känns onödigt. Allt är precis där det ska vara.
Så här är det: Jag ser mycket film och mycket tv-serier. Det är sällan jag blir överraskad, hänförd eller något sådant. Bitvis är det som att den där lilla pojken som slängde sig över alla filmer han kunde och satt som på nålar i väntan på nya storfilmer har försvunnit lite. Jag blir sällan begeistrad. Det händer ungefär en gång vartannat år att jag hittar en film som i princip får mig att sitta och småle litegrann rakt igenom (bortsett från när jag nästan gråter då). Senast jag såg en sån film på bio var nog Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves som jag tyckte var helt fantastiskt underhållande.
Project Hail Mary är en sån film. Från början till slut. Det är årets första fullpoängare. Årets hittills bästa film. Och ni ska se den. Men kasta inte skit på mig om ni inte håller med om storheten. Då är det ni som behöver kolla synen eller prata känslor eller något. Ska också tilläggas att den är betydligt bättre än Interstellar. Jag älskar Christopher Nolan. Eller gjorde. Innan sömnpillret Tenet och Oppenheimer, som inte alls var så där fantastisk som det påstås. Interstellar har mycket som funkar riktigt bra och några helt fantastiska scener. Den är också extremt skitnödigt pretentiös - och vem i helvete godkände scenen i hemmabiblioteket i slutet? Project Hail Mary är typ som Interstellars coolare, lite roligare kusin. Fist my bump.